Gott nytt år!

Även i Languedoc tar året slut den 31 december och även här brukar man fira det nya året med spirituosa. Champagne och ostron är vanligt. Ostron finns i trakten, man behöver inte nödvändigtvis importera dem från Bretagne eller Aquitaine, men champagne finns tyvärr inte. Bilden ovan visar alltså en flaska gott rött vin från regionen Pic Saint-Loup, alldeles utanför Montpellier.

Fast även om den riktiga champagnen inte produceras härnere så finns faktiskt bubbelvin även i Languedoc-Roussillon. Blanquette de Limoux heter det, det är vitt, sött och har bubblor. Inte lika gott som champagne men klart billigare. Den fattiges champagne, liksom Cremant d'Alsace, en annan lågprisvariant.

Skål för att 2011 blir ett gott år eller åtminstone ett någorlunda skapligt år!

Nationalrätten (forts.)

Och nu äntligen den så efterlängtade upplösningen!

(La France......10 points....., osv, osv)

Och vinnaren är.......

"La clapassade de mouton sauce grisette", vilket betyder ungefär fårköttsgryta med lakritssås. "Grisettes" är ett lokalgodis gjort på lakrits. Spännande eller hur? Men, gott? Kanske, kanske inte.

Andra pretendenter till titeln byggde på fisk och skaldjur. Men där ser man: fåret drog det längsta strået.

Men protesterna uteblev inte: varför skulle får anses mer representativa för Montpellier än fisken? Det är sant att staden inte ligger direkt vid havet men inte heller ser man några får beta i parkerna. Stadstypiska djur är egentligen bara katter, hundar och råttor och jag skulle vilja se den kock som vågar sig på att tillaga dem.

Vidare: Michel Otell, den kanadensiske studenten som står för receptet lär ha "inspirerats" av ett kanadensiskt recept: karibu med lönnsirap.

Alltså: väldigt lite talar för att detta blir någon älsklingsrätt här i staden.

Nationalrätten

Varje region eller stad har sin specialitet.


Marseilles stolthet



Nimes'




Sètes




Här i Södern är Marseille känd för sin bouillabaisse, Nimes för sin "brandade de morue", Sète för "la tielle sètoise", Pezenas för sin "petit paté". Aix-en Provence har ingen direkt maträtt att stoltsera med men de har en sötsak som heter "calissons" och som alla turister skyndar sig att inhandla för att, visserligen har staden mycket annat att erbjuda men det vore ändå fel, lite underligt att ha varit i Aix och inte haft med sig lite calissons tillbaka. Lika konstigt som att ha åkt hela vägen till Montelimar och inte köpt någon nougat eller att inte ha ätit en cassoulet när man ändå var i Castelnaudary. Så gör man bara inte i detta matbesatta land.

(Brandade de morue är förresten riktigt gott fast det ser inte särskilt aptitligt ut, det ser ut som potatismos helt enkelt. Men det är godare än så. Och la tielle de Sète är en fisk- och skaldjurspaj.)

Vad har då Montpellier för gott att fresta med?

Svaret uteblir.

Den sorgliga sanningen är att Montpellier inte har någon maträtt som den kan kalla sin egen. Det finns i och för sig "grisettes", en sorts karamell som skall föreställa typiskt men inte ens inbitna montpellierbor hävdar att detta skulle kunna konkurrera med La Brandade eller La Bouillabaisse.

Jag minns att man för några år sedan utlyste en tävling i Sverige för att uppfinna "nationalbakelsen", att ätas särskilt kring den 6 juni. Minns jag rätt så blev det någon sorts korsning mellan semla och mazarin med en liten blågul flagga på och jag är inte säker på att den verkligen bakas fortfarande.

Samma lösning tillgrep man i Montpellier: en tävling. Det gällde att koka ihop en rätt där man använde råvaror från regionen och som inte var för svår att laga. Namnet var givet: "La Clapassade". Clapas är ett populärt namn på Montpellier, det lär betyda stenhög på occitanska och det är ungefär så som regionhuvudstaden ter sig i lantisarnas ögon: bara en massa stenar på hög. (och det stämmer att Montpellier är ovanligt kompakt som stad, med väldigt lite grönytor, i varje fall i själva stadskärnan).

Namnet fanns, återstod bara att skapa själva maträtten. Ostron från Bouzigues gratinerade med getosten Pelardon? Vitlökskorv från Aveyron kokt i vin från Pic Saint Loup eller i muskat från Frontignan? (i Ferrara, Italien, kokar man faktiskt salami i rödvin och serverar det som stadens specialitet, tillsammans med pumpafyllda ravioli)

Tävlingens spännande avgörande, i nästa nummer av denna blogg...

Spårvagnen

Länge sedan jag skrev något i bloggen. Jag skyller på hösten. Folk här gillar inte hösten, de gillar för övrigt ingen årstid förutom sommaren, så att, hösten är nog en lämplig syndabock.

Jag hörde av min vän Inger att svensk press hade uppmärksammat spårvagnarna i Montpellier, eller i alla fall deras utsmyckning, gladare än den som planeras för de nya spårvagnarna i Stockholm.

Här en bild, i världsexklusivitet (bilden kommer dock inte från Wikileaks, allt kan inte komma därifrån heller...)

Om spårvagnarna har jag bara gott att säga: de är bekväma, kommer relativt ofta och tar sig fram snabbt tack vare att de har egna banor. Det finns två linjer och nu är en tredje under uppbyggnad. Den tredje är dock än så länge en dålig nyhet eftersom byggnationen har kollapsat trafiken i flera månader och det dröjer ett tag innan den är klar.

Men n ä r den är klar, då minsann! Den kommer att gå ända till stranden i Carnon, vilket kommer att göra det mycket lättare för alla icke bilburna att ta sig dit. Även för bilburna förresten eftersom det är omöjligt att parkera därborta under högsäsongen, bättre att åka kollektivt.

Jo, utsmyckningen förresten: den är gjord av någon känd designer, rätt vad det är så kommer jag på namnet. Och visst är den glad?

Pezenas portar

Pezenas är en stad som inte längre är vad den varit, det vill säga huvudstad för Languedoc. Det är sant att storhetstiden inte varade så värst länge, men under de åren hann man bygga flera pampiga hus. Inte minst portarna lockar till sig uppmärksamheten.






Det visar sig att det bor en portmakare i staden. Han heter Serge Ivorra och är ansvarig för portar i hela regionen, inte bara i Pezenas. En del har han restaurerat, andra har han snickrat upp helt och hållet, fast i gammal stil. Han har till och med ett litet portmuseum i sin verkstad på rue Montmorency i övre delen av staden, mitt emot det för länge sedan nedbrunna slottet.

Fler bilder från Maguelone

Toppbilden är tagen i Maguelone, som ligger någon halvtimme från Montpellier, mitt i lagunlandskapet (jag skrev tidigare om katedralen på ön som ligger just där). Jag skriver "lagun" men vet inte om det är den exakta geografiska beteckningen. "Ètang salé" på franska. Det är alltså en insjö som ligger i omedelbar anslutning till havet och som har vattenkontakt med det.





Det är fråga om en rad laguner som sträcker sig längs kusten från Agde till Camargue, 8 mil ungefär. Väldigt bra för fiskare, liksom för alla sorters fåglar, inte minst flamingos.






De användes förr i tiden också för navigationen, eftersom där är man skyddad vid stormar. Det går att ta sig fram från lagun till lagun, särskilt sedan kanalen från Rhone till Sète blev klar i början av 1800-talet. Det skall gå, enligt uppgift, att hyra pråmar ifall man har lust att göra hela sträckan på egen hand.

En eftermiddag i Arles

Jag åkte till Arles för en snabb titt på stadens historiska byggnader. Sedan satte jag mig en stund vid Place du Forum bara för att ta en snabb espresso innan nästa sevärdhet. Halv fyra en hösteftermiddag. De sista solstrålarna når nätt och jämnt mitt bord. Två damer sätter sig vid bordet bredvid och blir serverade varsitt glas rosé.



Jag får för mig att de har kulturella yrken, kanske för att den ena är kortklippt, kanske för att den andras frisyr påminner om Simone de Beauvoirs. Klädseln är okonventionell, om än inte helt ovanlig: fleecejackor, joggingsbyxor.



Simone röker Marlboro Menthol. Den riktiga Simone rökte nog Gauloises, misstänker jag. Fotriktiga skor men också örhängen. Bohème chic?



Efter tjugo minuter reser de sig och går. Jag bestämmer mig för att de kommer hit varje dag vid samma tid. En förståndig vana. Jag bestämmer mig för att det är två trevliga damer.

La mort de Jojo

Jojo är smeknamnet på dem som heter Georges. Så kallades alltså Georges Frêche av de som tyckte om honom och de var inte få.
Georges Frêche var den mångårige borgmästaren av Montpellier och de senaste åren presidenten för regionen Languedoc-Roussillon. "Le Grand Bâtisseur", Den Store Byggaren. Trots att denna blogg inte handlar om lokalpolitik har jag inte kunnat undgå att nämna honom ett par gånger eftersom han finns (fanns) överallt. "Älskad av alla" säger man ibland, men det gäller inte Jojo eftersom han var extremt kontroversiell, även på riksplanet.

Han är alltså död, sedan några dagar tillbaka. En hjärtinfarkt då han satt på sitt kontor, högt upp på Bofills Regionspalats där hans porträtt nu hänger. Det var en söndagkväll och det säger en del om hans arbetstempo. Han blev 71.

Vita hästar

I fjol åkte jag till Camargue för att kolla på le Salon du Cheval Camarguais, det är ett årligt evenemang i mitten av februari. Det var en rätt kall och blåsig helg men det fanns kaffe och annat att värma sig med. Jag tog de här bilderna där man kan se de berömda vilda hästarna.

La Camargue

Så heter ett floddeltaområde skapat av floden Rhône i sin strävan att nå Medelhavet. Det är en våtmark (heter det så?), ett säreget landskap. En del av Camargue är nationalpark, på den andra delen bor folk och föder upp hästar och tjurar.

Hästarna kallas "vilda" för att de får beta fritt och bete sig ganska mycket som de vill utom när de skall jobba förstås. Detta var något av en besvikelse för mig, som alltid inbillat mig att det rörde sig om riktigt vilda djur som levde helt utanför allt vad civilisation hette. Vita är de dock verkligen, precis som i filmen "Crin blanc" av Albert Lamorisse, från femtiotalet, som alltid visades tillsammans med "Den röda ballongen" om någon känner till dem. Från den filmen härrörde sig alla mina kunskaper om Camargue. Nu vet jag mer.

Camargue ligger bara fyrtio minuters bilresa från Montpellier och man åker igenom det om man vill till Arles utan att ta motorvägen.

Tjurarna används till tjurfäktningar. Just precis, jag är ledsen att behöva meddela alla djurvänner att det i Sydfrankrike förekommer tjurfäktningar precis som i Madrid eller Sevilla. De ståtliga svarta djuren tillagas också och serveras som "gardianne de taureau", en köttgryta typisk från trakten.

Mera? Jo, det är gott om fåglar, särskilt rosa flamingos, vars färg bestäms av de småräkor de livnär sig på.

Det odlas mycket ris här, som på andra sumpmarker. Och så gör man ett gott rosévin kallat Rosé des Sables, alltså sandvin, eftersom druvorna odlas på sandrik jord.

En av de få orterna i Camargue är Les Saintes Maries de la Mer, dit zigenare från hela Europa vallfärdar en gång om året, då man firar den heliga Sara. Även turister kommer då, inte för att hedra Sara utan för att plåta de fromma romerna som för en gångs skull är föremål för välvilligt intresse från andra.

Revolution!

När jag var som mest försjunken i mina meditationer över medeltiden och den romanska konsten så gör sig nutiden kraftfullt påmind: Frankrike är i revolution!



Om ni alltid ångrat att ni inte var med i Paris 1968, att ni missat stormningen av Bastiljen 1789, och inte heller var på plats 1830, 1848 eller 1871 så hav tröst: den franska revolutionen går alltid i repris.

Det tycks vara så att den franska demokratin är annorlunda, att den inte ryms i något så banalt och byråkratiskt som en handfull institutioner och ett val vart fjärde-femte år som i Sverige och andra tråkiga länder. Nej, för att visa demokratins livskraft så måste det till en folklig resning med jämna mellanrum. Gatans parlament har legimitet här, på sätt och vis mer än det riktiga parlamentet.

(Sedan har de styrande i Frankrike en märklig oförmåga att förankra sina beslut och söka samförstånd. Den här halvdana pensionsreformen beslutades på några månader utan medverkan av fackföreningar och andra organisationer.)

Man kan tycka att det finns bättre sätt att uttrycka sin åsikt än att bränna bilar men "la révolution" är ändå estetiskt tillfredsställande. Det var länge sedan jag såg en så uttrycksfull bild som den här ovan, tagen på en studentdemonstration nyligen. Man har lust att gå med dem, vad de nu än skriker. De unga är upprörda: som om fyrtio-femtio år inte var nog så vill regeringen att det skall dröja ytterligare två innan de kan börja njuta av en välförtjänt pension.

Härnedan, min ödmjuka "hommage" till den Franska Revolutionära Traditionen.

Först naturligtvis "La liberté" av den store romantikern Eugène Delacroix:




Näst på tur: "Frihet eller döden", av Régnault.





"Le serment du Jeu de Paume", av David, som engelsmännen något vanvördigt översätter med "The Tennis Court Oath". Serment tror jag heter "ed" på svenska.


Medge att det är mer schvung i den än i "Ett utskottsbetänkande behandlas i remissdebatt", av okänd ;-) konstnär. Inte undra på att ungdomarna lockas mer av utomparlamentariska metoder...




Bastiljens stormas, av Jean-Pierre Houël (1735-1813).



Och så skall man inte glömma att den amerikanska symbolen framför alla andra talar i själva verket franska; den är ju ett verk av Frédéric Auguste Bartholdi.

Maguelone

Riktigt vacker höstdag och jag passade på att åka till stranden. För säkerhets skull tog jag med mig badbyxorna, utan att riktigt lita på att det gick att bada mitt i oktober.

Det gick. Och man frös inte det minsta när man kom ut heller. Tänker åka dit igen om ett par veckor för att kolla om det fortfarande är badväder i november…



Men inte skulle jag drömma om att slösa bort bloggläsarens tid med något så banalt som en dag på stranden, inte ens om det råkar vara en höstdag på stranden. Nej, det är naturligtvis inget mindre än ett Kulturhistoriskt Ämne jag vill ta upp i dagens predikan.

Eftersom badstranden råkar befinna sig bara några stenkast från Maguelone, och Maguelone är namnet på en märklig katedral som byggdes på en ö i lagunen, på synhåll från havet. Detta skedde på 1100-talet, ett århundrade då man byggde rätt snygga saker härnere, alla i romansk stil.

Bygget ligger alltså på vad som på den tiden var en ö, men som nu är förbunden med fastlandet tack vare igenslamningen av lagunen. Och eftersom närmaste tätort ligger på ett par kilometers avstånd så är katedralen en märklig syn. Ensam i sin före detta ö, med flamingos som enda sällskap. Samt en och annan farkost som drar förbi längs Le Canal de Rhône à Sète.

Eftersom stranden var inte på den tiden ett ställe där man solade och sölade utan snarare en idealisk landstigningsplats för fiender (och sådana fanns det gott om), så befästes katedralen. Det finns en hel del sådana kyrkor i Languedoc, med försvarstorn och tjocka murar.

Idag residerar inte biskopen här utan i Montpellier, alltså är inte helgedomen en katedral egentligen. Någon församling att tala om finns inte heller -mindre kyrkliga fåglar än flamingos får man leta efter- så att den är mest ett besöksmål och så anordnas här en gång om året en musikfestival inriktad på medeltida musik.

Vinodlingar finns också, ovisst hur gamla men vin produceras och säljs över disken i museibutiken. Jag tog med mig en flaska och kan sannerligen sannerligen säga eder att detta är gott att dricka och att mer skall inhandlas när Herrens vägar leder mig till Maguelone igen.

Mer? Jo, en vacker portal, smyckad med basreliefer. Den liggande frisen med bladdekorationer ovanför porten är en återanvänd romersk milstolpe, av den sort som markerade avstånden på Via Domitia, den vägen som löpte längs Medelhavet mellan kejsardömets italienska och spanska provinserna.







Jag har visserligen svårt att skilja en groda från en anka men de här jag såg på prästgården är banne mig inte flamingos.

Antigone

Ser man inte upp när man promenerar i gamla Montpellier, så hamnar man rätt vad det är i en miljö som inte har det minsta med medeltiden att göra utan är snarare en sorts antikens Aten sedd genom en galen arkitekts deformerande glasögon.

När jag tänker efter så är det ungefär samma missöde som kan drabba den som spatserar fredligt på Björngårdsgatan eller Maria Prästgårds i Stockholm för att helt oförhappandes hamna vid Bofills båge. Och den galne arkitekten är densamme: Ricardo Bofill, från Barcelona.

Denne Bofill fyllde på 80-talet stora delar av Europa med en arkitektur som då kallades postmodern. Han inspirerades av antiken men förändrade skalan, proportionerna. Det väckte rabalder, en del kallade honom kitschmakare och bakåtsträvare, andra tyckte att det var skönt med en arkitekt som ritade någonting annat än skolådor.

I Montpellier fick han verkligen utrymme för sin skaparlusta: ett helt nytt kvarter på cirka 900 gånger 500 m.


Det var ett gammalt militärområde som ingen visste vad man skulle göra av. Georges Frêche, den tidens borgmästare, visste: en ny Aten. Mindre än så tyckte han var småputtrigt. Frêche, om vilken jag redan skrivit (det är han med Lenin- och Maostatyerna) har anklagats för mycket men aldrig för överdriven blygsamhet. Hans vision för Montpellier var en metropol vid Medelhavet, en "teknopol", d v s en kunskapens och kulturens stad, inspirerad av Antikens Aten eller Rennässansens Florens (och inte minst av stadens egna medicinskvetenskapliga tradition).

Montpellier var inte en industristad, något som länge sågs som ett minus, men som på 80-talet mer och mer framstod som en fördel eftersom det innebar en oförstörd miljö. Staden skulle hoppa över den industriella etappen för att ta språnget rakt in i postindustrialismen, i kunskapssamhället. Han lyckades locka hit såväl IBM som Dell, bland andra högteknologiska ikoner.

Antigone var en av symbolerna för denna vision. Ett stort kvarter som förlängde staden österut, mot floden Lez och vidare mot havet, en stadsdel för både kommers och bostäder. Och så ett stort bibliotek (Mediathèque) och en olympisk simbassäng: "mens sana in corpore sano".

Cirka tre decennier har gått och Antigone har varit en relativ succé. Träden har vuxit sig stora och grönskan blandat sig väl med betongen, många uppskattar bilfriheten och närheten till centrum. Men de gamla Montpellierborna är alltjämt skeptiska: "det där är inte det riktiga Montpellier", säger de. "Ett kvarter som bara utbölingar gillar".

Själv skulle inte ha något emot att bo där, även om det kan vara väl stillsamt på kvällarna. Men så är jag en utböling också.





Fontänerna tycker jag är lite småroliga:




P.S: varför "Antigone"? Den tidiga borgmästaren hade byggt ett stort köpcentrum kallad Polygone. Frêche ville markera att det nu var nya tider genom att kalla sin skapelse för något rakt motsatt, något "Anti". Det nya mot det gamla.

Skyltar

Det står välkomstskyltar vid de olika infarterna till Montpellier, på ett antal olika språk. Efter engelskan, tyskan, italienskan, spanskan och ryskan kommer svenskan. Ingen dålig placering tycker jag.

Ordet ”centrum” efter ”historiska” tycks ha fallit bort. Uppmaningen att parkera under jord är omotiverad; det finns även andra parkeringar som utländska besökare kan använda. Och eftersom den kommer direkt efter ”Upptäck vår historiska!” så låter det som om själva möjligheten att parkera under jord var ännu en i raden av stadens attraktioner.

Jag upphör aldrig att förundras över alla språkfel i skyltar som är relativt påkostade, inte bara i Frankrike. Designen kan vara välgenomtänkt men språkriktigheten anses inte lika viktig. Accenter kan både finnas och falla bort, plural- och genusändelser sätts ut om och när andan faller på. Huvudsaken att folk förstår.

Nåja, detta är petitesser. Stadens turistbyrå anser det mödan värt att välkomna svenska besökare på deras språk och det är huvudpoängen.

Le mystère de la poire prisonnière

Detta inlägg har bara marginell koppling till Languedoc. Idag var jag tvungen att åka till Castorama, en butikkedja som liknar K-Rauta eller Clas Ohlsson och som inte har någon butik i innerstan, för att köpa ett verktyg jag behövde för att fästa kabeln på ett nybytt bilbatteri.

När jag ändå var där så tog jag mig en titt på stormarknaden Carrefour och där hittade jag, inte bara två mycket billiga teflonkastruller (få se hur länge de håller) utan även en 50 cl flaska Poire William för endast 12 euro (den vet jag ganska väl hur länge den håller och det är i n t e länge).

Poire William är ett utsökt brännvin som görs i centrala och östra Frankrike bl.a. Tack Christina, det var du som fick mig att smaka det för första gången, för många år sedan! (Christina är hon som bloggar från Stribergs Station)

Vilket föranledde en sökning på Internet för att kolla i vilken temperatur den skulle förvaras. Vilket ledde mig till en sajt som handlade om Mysteriet med det Fångna Päronet.

Det låter som ett Tintinalbum men det handlar om hur de bär sig åt för att stoppa i ett päron i en brännvinsflaska. Jag hade funderat ut olika möjligheter: att skiva päronet och sedan sätta ihop det igen med pyttesmå instrument, ungefär som man bygger ett skepp i en flaska, eller att först torka päronet för att sedan pressa in den i flaskan.

Svaret är enklare:



http://www.manguin.com/secret-poire-prisonniere.php