Vari det berättas en hel del om bloggaren själv men också om Evert Taube

Men så inser jag att jag redan hållit blogg i flera dagar utan att nämna ett ord om mig själv. Dålig bloggetikett; bloggen skall hålla en personlig ton, läsaren skall känna skribentens närvaro på ett helt annat sätt i en tidning. Relationen är mera intim, liksom.

Till att börja med skall jag avslöja att jag, som håller låda så mycket om Frankrike och om Languedoc, skriver från västra Södermalm. Men lugn! Det är inte så att alla fakta är hämtade från Wikipedia. Nej, jag har faktiskt tillbringat summa summarum tio månader i regionen. Och, vad mera är, jag avser att flytta från Sverige för att bosätta mig där, om några dagar.

Efter ett trettiotal år i Stockholm, dit jag kom i början på 70-talet, bara barnet än. Nåja, jag var i alla fall inte mycket mer än tjugo... Om ni absolut kräver att få veta allt, så är jag född i Argentina. När fransmän undrar var jag kommer ifrån (eftersom min franska är, om än bra dock inte perfekt) så tvekar jag alltid. Det är en lång historia, inleder jag med.

Ibland presenterar jag mig som svensk med argentinskt påbrå, ibland som en argentinare som bott större delen av sitt liv i Sverige. När jag letade efter lägenhet att hyra i Montpellier så presenterade jag mig som svensk. ”Svensk” låter så ordentligt och redligt i en fransmans öron.

Någonstans så har jag alltid längtat till Medelhavet och närmare bestämt till Sydfrankrike. Sverige har alltid känts som ett hem, men inte ett hem där jag ville stanna för alltid. Och nu, när ”resten av livet” har börjat på allvar, så tar jag fulla steget ut. Inte utan smärta och -redan nu- nostalgi. Trots allt så har jag levt här i över trettio år. I ingen annan stad har jag bott så länge som i Stockholm, inga andra gator känner jag så väl som dessa.

Och ändå så sticker jag. ”Jag är uppenbarligen inte ett dugg svensk”, sa jag till mig själv, som om det var anledningen till detta längtan ut. Men så insåg jag att fullt så enkelt är det inte. Kanske är det just under alla år i Sverige, som denna längtan till Medelhavet byggts upp.

Argentinare längtar inte till Languedoc. För en argentinare ligger Europa så långt borta att man nätt och jämnt kan skilja mellan Frankrike och Italien. Jag överdriver förstås, men det stämmer att man i Argentina talar gärna om Europa, om européerna, och inbegriper där såväl danskar som sicilianare. Man har inte den riktiga känslan för nyanserna så att säga.

Många argentinare längtar till Europa. Och en hel del ser Paris, eller Rom, eller Barcelona, som den förlovade staden. Men Nimes, Montpellier, Carcassonne, vet de inte så mycket om.

Jag vet, för jag har träffat några landsmän i Montpellier. De förundras över att jag vill flytta dit. Själva tycker de att de bor i en landsortshåla. De vill till Paris, till Barcelona, till Madrid, till London. De valde inte att flytta till Montpellier. Kärleken, arbetet eller arbetslösheten lockade dem dit.

Så, hur kommer det sig att jag bosätter mig där frivilligt? Jo, måste jag då erkänna. Det beror på att jag blivit svensk. Det är en svensk, en nordisk, en nordeuropeisk längtan, denna längtan till Sydfrankrike. Man måste ha genomlidit några dussin kalla vintrar för att uppskatta dessa oförklarligt milda januari och februari. Och man måste ha indoktrinerats med beundran till ”medelhavslivstilen”, ”medelhavsdieten”.

”Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner gula, de växa uppå strand”.

Evert Taubes glade bagare, som ju bodde i San Remo.

Colla Bellas höjd, därifrån man ser ”Corsica i siktigt väder och Provencalska bergens blåa bård.”

Jag har helt enkelt köpt, gjort till min denna bild av Sydeuropa som är så levande hos många nordbor.

Ett förlorat språk

Occitanskan… Om man somnar i ”la garrigue”, vid foten av Pic Saint Loup eller av Mont Ventoux, så drömmer man på occitanska, påstår någon.
En gång i tiden, det var när riddarna ännu brukade joggingoveraller i plåt, talades flera olika språk i Frankrike, av vilka franskan var bara en. Så obetydlig var den dialekten att den inte ens kallades ”franska”. Den kallades ”la langue d’oïl” , det vill säga, språket på vilket ”ja” hette ”oïl”.
Ett annat språk, det mest utbredda i Södern, hade ett annat ord för ”ja”. När man höll med någon så sade man där: ”oc”. Vad ”nej” hette förtäljer icke historien, men detta att man i norr sa ”oïl” då man i söder sa ”oc” tycks vara det som mest förbluffade dåtida lingvister. Sålunda döptes södervarianten till ”la langue d’oc”. I Paris fortsatte man obekymrat att nicka ”oïl”, eller som idag, ”oui”, när man var nöjd.



Naturligtvis fanns fler skillnader mellan dessa två språkgrupper och frågan var om de ens förstod varandra utan tolk. Språken hade utvecklats var för sig, i en tid när resorna tog lång tid och då de olika regionerna lydde under skilda regenter.
Occitanskan…Så stort det språk en gång var och så undanskymt det lever idag. När Dante Alighieri gick och funderade på Den Gudomliga Komedin så övervägde han rentav att skriva den på occitanska och inte på italienska (eller toskanska, som dagens italienska då kallades). Om jag förklarar att occitanskan även kallades provensalska så förstår ni kanske bättre anledningen: det var det språk som trubadurerna diktade sina kärlekssånger på.
Jaufré Rudel, Bertran de Born, Raimbaut d'Orange, Peire Cardenal, Bernart de Ventadour. I Aliénor d'Aquitaines hov, hon som övergav sin make prins Louis av Frankrike för Henrik av Normandie och blev så småningom Englands drottning. Alla hennes omtalade kärleksaffärer fördes på occitanska och säkert drömde hon på det språket när hon sov i Windsor Castle, som nog inte ens var byggt.
Inget litet skitspråk, occitanskan. Faktum var att Aliénor (finns det något språk på vilket man döper kvinnorna vackrare?) betraktade folk från norr, fransmännen, som oborstade typer, såg lite ironiskt och nedlåtande på dem, om de så var prinser av blodet. För Södern var inte bara varmare och med en frodigare natur, Södern var också finare. Men detta var innan Paris blev Paris och när Toulouse ännu var Tolosa. Och då katarerna ännu gick lösa och predikade sina "sataniska" läror.

Lite om Languedoc

Languedoc är namnet på ett historiskt landskap som omfattar en stor del av den franska medelhavskusten samt bergskedjan Cevennerna. Men förutom landskapet Languedoc så finns det även en administrativ region vars namn är Languedoc följt av namnet på ett annat landskap: Roussillon (just det, precis som rödvinet Systemet en gång hade på sin katalog).

I vilket fall så heter denna administrativa region "Languedoc-Roussillon", och sträcker sig då ända till Pyrenéerna och spanska gränsen. På östra sidan är det floden Rhône som utgör gränsen mot nästa region: PACA, som står för Provence-Alpes-Côte d'Azur. PACA täcker alltså hela kusten från Rhônefloden till italienska gränsen.

Roussillon är alltså ett landskap skilt från Languedoc även om de administrativt hör samman. En gång tillhörde Roussillon det spanska riket, ända till 1600-talet, och där talades katalanska, samma språk som i Barcelona. Katalanskan är numera nästan utdött i Roussillon, utom i en del byar.

Roussillon är alltså en del av det historiska Katalonien, som genom internationella krig och intriger kom att avskiljas från det "spanska" Katalonien och införlivas med Frankrike. I Languedoc talades ett annat språk som brukar benämnas "occitanska" och som är idag lika utdött som katalanskan i Roussillon. Eller ska vi säga vilande... Se på hebreiskan. Räkna aldrig ut ett språk...

Det finns mer att säga om occitanskan och katalanskan och lita på att här kommer det att sägas. Fast på svenska.

Det röda området på kartorna är Languedoc-Roussillon:

Aigues Mortes

Ringmuren i Visby? Nej. Denna ringmur omgärdar Aigues Mortes, en stad grundad av den helige kung Ludvig (Saint Louis) på 1200-talet.

Bloggen har just startats och kommer att uppdateras regelbundet med allt du inte ens visste att du velat veta om denna region...