Gott nytt år!

Jag hörde en historia i går, apropå nyårsfesterna:

"Igår hade jag en underbar upplevelse. Det var nyårsfest och då drack jag lite för mycket. Flera glas vin, lika många champagneglas, och så ett icke föraktligt antal mojitos, piña colada och, förstås, konjak och whisky.

Det blev dags att åka hem och då gick jag som vanligt till bilen och satte jag mig framför ratten.

Det var då det slog mig: jag skall göra något annorlunda ikväll. Jag skall ställa bilen. Jag tar bussen hem i stället.

Jag är så stolt över mitt beslut! Det var faktiskt första gången i mitt liv som jag, efter att ha druckit för mycket, åkte hem, inte i min egen bil utan i en buss. Vilken underbar känsla!

Stolthet är ordet eftersom, det kanske jag ännu inte sagt, det var allra första gången i mitt liv som jag körde buss!"

Världen går under

Bugarach ligger fem mil söder om Carcassonne, inte långt från Perpignan. En liten by som levde ett lyckligt liv helt i skuggan av världens buller och bång. Det var då det. Idag är Bugarach känd inte bara i Frankrike utan world-wide. Ja, universum-wide skulle man kunna säga.

Allt detta tack vare de gamla mayerna i Centralamerika.

En maya-profetia förkunnar at den 21 december 2012 kommer en mycket viktig händelse inträffa: slutet på en era och början på en ny.

Nu glömmer vi själva maya-texten och övergår till tolkningen den fick: den stora händelse tolkades, av folk som troligen inte förstod mayaspråket, som Världens Undergång. Det behövs inte mycket för att en del skall tro på den undergången, som annonseras ungefär vart femte år.

Och vad spelar den lilla languedocska byn för roll i detta? Jo, Bugarach ligger vid foten av ett berg som besitter speciella krafter och som anses erbjuda skydd. Med andra ord så kommer Bugarach och endast den byn att överleva Den Stora Katastrofen.

Bevis? Inga som helst. Men är man beredd att tro på världens undergång om exakt tolv månader så varför skulle man inte tro att just Bugarach skall undantas, som en nutida Noaks Ark? Man hade lika gärna kunnat välja Montpeyroux, Palavas eller, varför inte?, Björnlunda. Nu blev det Bugarach och dit flockas ängsliga människor från hela världen för att söka skydd. En del skulle föredra att gå under än att tillbringa resten av sina liv i en sån här gudsförgäten håla men, men…

Till saken hör att hela detta område, längs en linje som går från Narbonne till Toulouse, var ett starkt fäste för katarerna, på 1200-talet. Och kring katarerna florerar allehanda myter, där Heliga Berg har en viktig plats.

Byns borgmästare tror inte själv på profetian och är inte odelat positiv till ”invasionen”. Fast det är ju bra för den lokala kommersen.

P.S: bara någon mil från Bugarach ligger Rennes-le-Chateau, en annan by med mystiska vibrationer. En präst från byn lär ha upptäckt en skatt där för hundra år sedan och skatten lär finnas begravd där än i dag. Jag vet tyvärr inte mer om det men byn lär ha varit inspirationskälla till kioskvältaren "Da Vinci-koden". Vilket säger en del...

Ett snabbt koll på Internet ger vid handen att det finns en hel del litteratur om Rennes (inget att göra med Rennes i Bretagne). Bl a "The Holy Blood and the Holy Grail", av tre engelska författare. Finns att beställa från Amazon, begagnat från 2,50 euros. Jag tvivlar på att boken är värd de pengarna...

Hur som helst så har jag upptäckt att den delen av departementet Aude är en guldgruva för folk intresserade av mysterier och heliga gåtor. Personligen så tycker jag att deras viner och lokala specialiteter är en större anledning att ta sig dit... Och så de vackra vyerna förstås, heliga eller ej.

Cassoulet

Bakom det välklingande namnet ”le cassoulet” döljer sig ett gigantiskt missförstånd.

Jag börjar med att berätta vad cassoulet är för att sedan jämföra med vad jag trodde att det var.

Cassoulet är en gryta gjord med små vita bönor, korv och kött. Men när jag sagt det så har jag själv bidragit till missförståndet… För att, det ni får om ni sätter er på en krog i trakten av Castelnaudary och beställer en cassoulet är en lerskål fylld med bönor men med väldigt litet vätska, mera som en pastarätt, täckt dessutom med en skorpa som visar sig vara panering eftersom rätten gratineras. Och så korvbitar och kanske ett anklår (confit de canard).

Grytor brukar vara halvflytande, inte fasta i konsistensen, släkt med tjocka soppor. Så inte cassoulet.

Men jag började i fel ända: jag skulle ha börjat med att säga att cassoulet är något otroligt gott, mycket godare än ordet ”böngryta” utlovar. Cassoulet är nationalrätten i sydvästra Frankrike, särskilt runt Toulouse, men alldeles särskilt i staden Castelnaudary, vid Canal du Midi, en stad i Höga Languedoc, lite norr om mer kända Carcassonne.

Hur lagar man då cassoulet? Man börjar med att skaffa bönorna: det duger inte med ”vita bönor”, det skall vara den sort som kallas ”lingots” och som odlas i Lauragais, regionen runt Castelnaudary. De är små och avlånga, lite som medicinkapslar. De skall läggas i blöt över natten och sedan börjar arbetet: man bryner några bitar fläsksvål och fläskkött samt lite Toulousekorv (det är en färsk korv, en sådan som måste stekas eller kokas, vagt besläktad med chorizo från Argentina, absolut inte spansk chorizo som är en torkad paprikakorv). Vidare morötter, lök, vitlök och andra kryddor. Sedan tillför man buljong eller bara vatten och så bönorna. Det hela skall koka på svag värme i någon timme. Och jag höll på att glömma:  matlagningsfett skall vara ankfett och inget annat.

Ända hit så låter det som en gryta, eller hur? Det är bara det att sedan häller man det hela i en lergryta, inte hur som helst utan fläsksvålet skall täcka bottnet och sedan varvar man bönor med kött och korv. In i ugnen med det och där skall lergrytan stå i hela fyra timmar på 165 grader. Då och då skall man tillföra vätska om det behövs, men i slutändan skall cassoulet vara rätt så fast till konsistensen, dock inte torr.

Klart? Nejdå: återstår att strö rivet bröd ovanpå och så in i ugnen för gratinering. Cassoulet är alltså något så ovanligt som en ugnsbakad gryta.

Sedan är det klart. Sköljs ner med rött vin (portugisiskt ”vinho verde” vore konstigt eller hur?)

Sådan är cassoulet. Inte ett dugg lik den bild jag hade.

Om man googlar så hittar man flera cassouletrecept på svenska. Enligt dem skall man bryna lite korv (kabanoszy till exempel, eller spansk chorizo), lägga till kött av något slag (gärna överblivet, påpekas det i en sajt), buljong, krydda (med ”fransk kryddblandning” antar jag) och så koka bönorna i någon timme. Färdigt! Klipp gärna lite persilja innan servering så blir det riktigt festligt! Glöm inte de rödrutiga dukarna…

Ett recept föreslår (för riktiga gourmets) att ersätta burkbönorna (!) med bönor (vita, stora) man själv kokat.

Huvudingrediensen i standardreceptet på det som här benämns ”Cassoulet de Castelnaudary” är alltså burkbönor. (mitt tips för den riktigt ambitiöse: ersätt ”baked beans” med spanska burkbönor och glöm inte hälla ut vattnet ur burken…)

Inget ont sagt om en böngryta lagad enligt dessa recept (frånsett burkbönorna men de får alltså uteslutas…). Det kan vara riktigt gott. Men det bär inga som helst likheter med det man i Sydfrankrike kallar ”cassoulet”.

Jag har just sett ett recept där man föreskriver frukostkorv ifall man inte får tag på korv från Toulouse... Och i stort sett ingenstans nämns ugnen; det är alltså recept som går utmärkt att laga i mikron i princip.

Och det är synd att rätten skall vara så illa känd eftersom det verkligen är en delikatess.

Inget för vegetarianer förstås, eller för kalorijägaren. Men för oss andra.

Obs: min beskrivning är inte så exakt.Vill ni laga cassoulet så leta själv efter ett franskt recept eller fråga mig så skickar jag ett.

P.S: en engelsman försökte sig nyligen på att skämta om cassoulet: han ställde sig på marknaden i Castelnaudary, cassoulets hemort på jorden, och försökte övertala alla om att cassoulet är ursprungligen en engelsk rätt... Han höll, bokstavligen, på att bli lynchad... Här är videon: 

British cassoulet - Youtube

.

Narbonne

Canal de la Robine

Narbonne är en stad med stolta anor från romartiden. Det skulle man inte tro när man besöker den; det mesta är nerrivet. Barbari? Men ivern att bevara gamla monument är ett modernt fenomen. Förr i tiden förhöll man sig minst sagt osentimentalt till dem.

Narbonne var inte vilken romersk stad som helst: en del anser att den var störst i Gallien, äldre än både Nimes och Arles. Men medan dessa två har kvar sina arenor och teatrar, så har Narbonne: ingenting alls. Det är som om romarna aldrig varit där. Trist.

Nåja, lite finns det kvar, en hel del gravstenar faktiskt, allihop samlade i Musée Lapidaire, värt ett besök enligt uppgift. Jag tillbringade bara några timmar i staden så jag kan tyvärr inte ge besked om den saken. Att besöka en Musée Lapidaire (gravstensmuseum) låter kanske inte som det roligaste man kan ägna sig åt, men de har en ”spectacle audiovisuel” (ursäkta min franska, jag kommer inte på vad det heter på svenska) som lär vara sevärd.

Narbonne kan också stoltsera med en oavslutad katedral, liksom La Sagrada Familia i Barcelona. Men alltmedan katalanerna är i full färd med att avsluta sin, lär Narbonnes katedral,  liksom Schuberts symfoni,     förbli för evigt ofullbordad. En tröst för alla som har svårt att bli färdiga med sina projekt...

Det lär vara så att så fort man börjar gräva så hittar man romerska rester. Och när en husägare hittar något sådant så skyndar han inte att anmäla fyndet till Riksantikvariet. Tvärtom, han gömmer undan dem så fort han kan, av rädsla att hans tomt förklaras av riksintresse och att han alltså inte kan bygga klar sitt gästrum, garage bastu eller vad han nu hade tänkt sig för att göra sin bostad mer komfortabel och/eller charmig.

Men om man för ett ögonblick glömmer Narbonnes stolta antika historia så kan man konstatera att det är en vacker stad ändå, om man står ut med frånvaron av romerska tempel och mausoléer. Den har sin Ärkebiskopspalats, sin femtioprocentiga katedral samt några andra vackra byggnader från medeltiden. Och, icke att förglömma, sin pittoreska Canal de la Robine, som delar staden, liksom Paris, i en Rive Gauche och en Rive Droite.

Hallarna

Det finns som brukligt är i franska städer, stora eller små, en saluhall och där kan man, vilket inte alls är lika vanligt, köpa en köttbit eller korv och få den stekt och serverad på en tallrik på hallarnas egen restaurang.

La Fête des Vignes

Underst på affischen står det att vin skall brukas med måtta ("avec modération").

Hej alla glada! Kommer just från La Fête des Vignes, på Place de la Comedie. Hela Montpelliers vinodlare samlas och visar sina produkter. Som brukligt är så får man "dégustera" dem, till det högst humana priset av två euros för tre glas. Om man inte tycker om att dricka på fastande mage så finns smått och gott att inhandla också. Jag testade "aligot d'Aubrac", något som liknar potatismos med ost i. Passar fint till vilket rödvin som helst.

Om ni tycker att bilderna är lite suddiga så måste ni tänka på att jag redan druckit mina tre glas när jag tog dem...

Pilarna måste träffa den röda delen, nederst på Frankrikes karta

Man kunde kasta pil och de som träffade regionen Languedoc-Roussillon på kartan vann en korksrkuv, alternativt en t-skjorta med reklam för regionen. Jag var väldigt sugen på skjortan men mina pilar träffade Spanien, Schweiz, Västra Rhenlandet och (det var min bästa träff) Paris.

Jag fick ändå reda på att Languedoc är världens största vinregion. Inte bästa kanske, inte än i alla fall, men störst till arealen.

Glada firande på Place de la Comedie

Mera Toulouse

Le Capitole

Vilken är vår närmaste storstad? Det beror på var i Languedoc man bor. Från Montpellier är det Marseille som är närmast. Men för Beziersbor är det Toulouse.

Jag har hört flera gånger folk i Montpellier tala om Toulouse som ”vår närmaste storstad”. Men Marseille då? Nja, säger de, visserligen är Marseille större än Toulouse, men Marseille är lite speciell: en hamnstad egentligen, inte en regionhuvudstad.

Marseille tillhör inte Le Midi med andra ord; Marseille tillhör havet, La Mediterranée. Och Nice? Också mycket stort men inte heller det är Le Midi. Nice är Rivieran, Nice tillhör The International Jet-set.

Lite snabba och mycket subjektiva omdömen, men det kanske ligger något i det. Och i så fall är det Toulouse som får gälla som ”vår” egentliga regionhuvudstad, om man med ”region” menar västra delen av Le Midi Mediterranéen.

Charmig stad, mycket på grund av den rosafärg som gör den unik bland franska städer. Färgen kommer från tegelstenarna. Berggrunden består mest av lera, varför man var tvungen att transportera stenar från andra håll om man ville bygga i sten. För dyrt. Alltså är det tegelstenen som härskar i stadsbilden. Tankarna går till vissa stadsdelar i London, där det också är rött och rosa som dominerarn. Rue Ozenne är mycket sevärd och skulle kunna ligga i Chelsea.

Vad kan man se i Toulouse? Floden Garonnes strandpromenad, någon kilometer lång. I ena änden finns Le Bazacle, ett vattenkraftverk som också rymmer museum och utställningssalar, liksom en terrass med storslagen utsikt över floden. Just nu en utställning om Claude Nougaro, en mycket känd fransk sångare som är född i staden. Nougaro är till Toulouse vad Georges Brassens är till Sète.

Här, en länk till youtube med Nougaro sjungandes "C'est une Garonne", något av Toulouses nationalsång.


Canal du Midi passerar också Toulouse eller rättare sagt slutar kanalen i Toulouse. Dessutom har de en egen liten kanal, kallad Canal de Brienne, som förbinder Canal du Midi med Garonne, och som är en omtyckt promenadväg och motionsspår. Den börjar nära Bazacle.

Det finns gott om restauranger och kaféer, inte minst runt Place du Capitole. Le Capitole är ett nyklassiskt bygge som rymmer dels stadshuset dels ett operahus som räknas bland de främsta i landet, vid sidan av Lyon och, förstås, Paris.

Le Bazacle

Fika vid Place du Capitole...

Den lokala specialiteten är nog i första hand Cassoulet, även om den mest autentiska lär lagas i Castelnaudary, 8 mil österut. Det är en böngryta med ankkött (confit de canard) och korv. Väldigt gott om man inte är rädd för lite kalorier och mycket ankfett.

Jag rekommenderar ett besök på Jardin des Plantes, den botaniska trädgården. Dels är det en vacker, ganska stor park, dels finns där ett naturhistoriskt musem med en mycket trevlig utomhusservering (Café Moai), där man kan fika mitt i grönskan eller äta lunch för en dryg tia. Museet heter, föga fantasifullt, ”Le Museum” och jag nöjde mig alltså med att besöka dess kafé…

...eller i Jardin des Plantes, på Café Moai.

Från Jardin des Plantes tar man sig genom en liten viadukt till grannparken Le Grand Rond och därifrån till en tredje stadspark, Jardin Royal. Tre gröna öar förbundna av små broar.

Jag kan också rekommendera Musée des Augustins, mitt i stan. Inte så stor men med mycket vackert att titta på, mest skulptur från medeltiden men också ett par salar med 1800-tals måleri. Entré 3 euros. Flera lokala målare, förutom andra mera rikskända. Jag har upptäckt att lokala konstnärer är ibland lika intressanta som de mera namnkunniga. Att de inte blev så kända kan bero på att de var dåliga på att marknadsföra sig eller helt enkelt på tillfälligheter. Om man för ett ögonblick glömmer De Stora Namnen så kan man göra mycket givande bekantskaper på konstmuséerna.

Jag undrar om det inte i konstvärlden finns något som liknar Hollywoods legendariska ”star-system”. Att det alltså bara finns plats för ett tiotal megastjärnor, oavsett hur många verkliga talanger som finns.

Förresten så är inte Nougaro den ende sångaren född här. Också tangolegenden Carlos Gardel är född här, på Hôpital de la Grave, alldeles vid floden. Fast det finns fler teorier om var Gardel var född.

Imponerande romantisk jättemålning av Benjamin Constant.

Toulouse

Jag fick tillfälle att åka ett par dagar till Toulouse och jag tog chansen, för att fly syndafallet i Languedoc. Nu ligger även Toulouse i Languedoc fast ändå inte. Krångligt? Så här är det:

När de franska administrativa regionerna skapades på 60-talet så sammanföll en del med de historiska regionerna (Bretagne, Normandie, Alsace, t ex) men andra inte riktigt. För att skapa Languedoc-Roussillon  slog man ihop det egentliga Languedoc och Roussillon, som är katalansk. Inte nog med det: man utelämnade en del av det egentliga Languedoc, nämligen Toulouse, som fick bilda egen region tillsammans med lösa bitar från andra historiska regioner.

Ur vädersynpunkt så låg i alla fall Toulouse helt utanför Languedoc denna vecka: regn i Montpellier, sol över Toulouse.

La Garonne: inte bara ett vittvin på Systemet...

Toulouse har en gång i tiden varit något av en huvudstad för Languedoc. Staden är dubbelt så stor som Montpellier. Den är känd i Frankrike som "den rosa staden", på grund av färgen på de flesta byggnaderna. Jag tror det har att göra med den lokala bergarten. I vilket fall så gör detta staden mycket säregen i Frankrike. Nice är gul, grön och rosa. Montpellier är vit och grått, liksom Paris. Nimes mest bara vit. De bretonska städerna är gråbruna. Men Toulouse är som sagt rosafärgad.

Den ligger långt borta från havet men den mäktiga floden Garonne är, som Claude Nougaro en gång sjöng, "vårt Medelhav".

Det finns mycket mer att säga om denna sydliga metropol, som dessutom är flygindustrins huvudort i Frankrike, men tills vidare får jag nöja med att ladda upp några alldeles färska bilder.

Languedoc i vattenbad

Dagens recept från Languedoc: surstek i vattenbad. Förrät: ostron i vattenvinägrett. Efterrätt: kokta päron i rödvin. Nej förresten: i vatten.

Tvätta köttet omsorgsfullt i rikligt med vatten. Låt marinera en hel natt i  regnvatten blandat med mera regnvatten. Kontrollera att det är riktigt dygnsurt och koka på svag värme i fuktig ugn. Bon appétit!

(det har regnat nu i några dagar och vädertjänsten "utlovar" mer regn)

Igår var det till och med "alerte rouge", alltså högsta graden av vädervarning pga risk för översvämningar, som är vanliga och ibland förödande i regionen. Jag satt på biblioteket och läste en tidning när de ropade på högtalarna: "Det är Röd Vädervarning: alla besökare ombedes lämna lokalerna och bege sig hem."

Vi rekommenderades alltså, kanske rentav beordrades, att inte bara utrymma biblioteket utan att dessutom åka raka vägen hem...

I ett anfall av civil olydnad, trotsade jag påbudet och begav mig istället till närmaste supermarket, därifrån till Sauramps bokhandel och slutligen hem via konstgalleriet Saint-Ravy, där det visas en utställning om Figuerolles, ett gammalt arbetarkvarter.

Sedan gick jag i alla fall hem för det finns ändå en gräns för civilkuraget.

Birgitta i Languedoc

Den första överraskningen kom när svensk-franska Kristina och jag kom in på vinhandeln i St.Saturnin och såg en flaska med etiketten "La cuvée de Ste.Brigitte" och en liten svensk flagga på ett hörn.

Sainte Brigitte de Suède är Den Heliga Birgitta på franska.

Vi körde vidare, på väg till Pezenas, och stötte då på en liten skylt som pekade åt vänster: "S.Brigitte". Vi kunde inte motstå frestelsen och svängde dit pilen pekade. En trång liten väg bland vinodlingarna, vissna löv och endast några skrumpna druvor kvar på stockarna, som sig bör i oktober, då skörden är över.

Så kom vi till det lilla samhället med det svenskklingande namnet. Mycket riktigt fanns en kapell där med en staty av Birgitta.

Vadan denna glöd för ett svenskt helgon i denna del av Frankrike?

Svaret är att hon passerade trakten 1341, på väg till Compostela, i sällskap av maken Ulf. Troligen hälsade hon också på i Gelloneklostret i Saint-Guilhem-le-Désert, där det förvaras en relik från det heliga korset.

Hennes besök lämnade spår eftersom än idag heter stadsdelen där kapellen står Ste.Brigitte. Den tillhör den lite större staden St.André de Sangonis.

Förresten: Ste.Brigitte är en appellation controlée Coteaux du Languedoc, håller 13% och är gjort på Grenache (50%), Syrah (10%) och Mourvèdre (40%). Nio euro flaskan.

Luthiers

Montpellier är en viktig fiolbyggarstad. På franska heter fiolbygge ”lutherie”. Konsten att bygga fioler är helt åtskild från konsten att bygga stråk: det kallas ”Archeterie”. Men det förekommer förstås att ”luthier” och ”archetier” inkarneras i samma person…

Om Italien är fiolbyggarnas förlovade land (Stradivarius, Guarnieri) så anses Frankrike bäst när det gäller stråken.

Den äldsta grundades av Jean-Marie Valenzano runt 1813. Idag finns det inte mindre än tio fiolverkstäder, vilket är mycket med tanke på att befolkningen är runt fyrahundra tusen. Få städer, frånsett Cremona i Italien, har en sådan fiolbyggartäthet. Utvecklingen tog särskilt fart i Montpellier under de senaste tjugofem åren. Många av verkstäderna finns runt Place Sainte-Anne, där även musikhögsskolan ligger.

Länge sysslade ”les luthiers” med att reparera gamla instrument, inte bygga nya. Bara gamla fioler ansågs ha de riktiga kvalitéerna. Detta ändrades runt 1970. I städer där yrket hade gamla traditioner var det svårt för nya hantverkare att etablera sig. I Montpellier däremot togs de emot med öppna armar.

Fiolbyggarna organiserar ”la Fête des Luthiers” i mitten på april, med konserter och föreläsningar.

Gamla stenar i Murviel

En helg i mitten på september är det Les Journées du Patrimoine i Frankrike. Le Patrimoine, det är kulturarvet, närmare bestämt monumenten. Den helgen kan man besöka herrgårdar och palats som i vanliga fall inte är öppna för allmänheten. Den mest kända, och den som lockar flest besökare, är Elyséepalatset i Paris, där republikens president bor.

Men monumentdagarna kan också innebära gratisentré till muséer eller visning av sådant som annars inte går att se.

Jag passade på att titta på utgrävningar i Murviel, alldeles intill Montpellier. Där har det funnits ett galliskt oppidum och senare en romersk stad. Det var knappast en av de största men den hade ändå sitt lilla forum, med tempel, bad och annat som tillhörde livets nödtorft för romarna.

Av detta finns bara grunderna kvar, samt en och annan mur. Den största förstörelsen orsakades av återanvändningsiver: folk kom och försåg sig av stenar för att bygga annat. Värdet av att bevara gamla monument är ett modernt begrepp.

Det enda som klarade sig undan plundrarna var det som blev täckt av jord som lössgjorts av regn och vind och gled nedför sluttningarna.

Naturen bevarade det som kulturen inte förmådde.

Under Journées du Patrimoine kom chefsarkeologen Patrick Thollard och berättade för publiken vad som blivit utgrävd under 2011 och vad nästa steg skulle bli. Utgrävningsarbete pågår endast en månad om året, eftersom de som arbetar med det är professorer och studenter på universitetet. Gratisarbete alltså till stora delar.

Det kan ta årtionden innan alla lämningar är frigjorda, och ingen vet vad som gömmer sig under två tusen års jordavlagringar.

Druvsnack och fikonspråk

Vilken är största jordbruksprodukten i Languedoc-Roussillon?

Vindruvan.

Dessa languedocianer! De tänker bara på att supa! Rödvin, vitvin, rosévin, de har inget annat i skallen!

Men det förekommer faktiskt att man äter vindruvor som de är, utan att dessförinnan fermentera dem och omvandla dem till rusdrycker.

På franska heter då druvan "raisin de table". Bordsdruva, till skillnad från druvan som blir till vin.

Mogna servantdruvor

Kan man göra vin av vilken vindruva som helst?

Nej. Den får inte bara för söt. Druvor man gör vin av är lite syrliga. Dessutom har de för mycket kärnor. De duger helt enkelt inte till att serveras som efterrätt eller för att ackompanjera camembert eller chèvre.

Det var en nyhet för mig: riktigt goda druvor äter man, det är de som är mindre goda man använder i vintillverkningen. Duger de inte till något annat så gör man vin av dem skulle man kunna säga om man spetsar till det lite... (och av det absoluta bottennappet gör man den utsökta spriten "grappa", som i Frankrike kallas "marc")

Man skiljer på dem till och med i ordvalet: "vendanges" betyder vinskörd, den är förresten i full gång nu i september. Men dessertdruvan skördas inte, den plockas. Det är skillnad. "Vendanger" och "cueillir", två verb för två olika sorters plockning.
(Förresten, nuförtiden skördas nästan alla vindruvor maskinellt, det är bara riktigt fina viner som görs på handplockade, förlåt handskördade druvor)

Sedan är det också så att utseendet har stor betydelse för druvan som vi konsumenter köper och ingen alls för den som skall krossas och pressas tills det blir vin av den. Ätdruvan måste se aptitlig ut och presenteras attraktivt.

Allt detta och mycker mer lärde jag mig idag av en jordbrukare vid namn David Ferrando.  Han driver Le Rocher des Fées, en liten jordbruk i Vendemian, en halvtimme från Montpellier, nio hektar mitt i den languedocianska ”garrigue”. Jag följde med en utflykt organiserad av Jean-Pierre, en ung kille med stort intresse för traktens produkter såsom ost, frukt, oliver och vin.  Ett superbt sätt att lära känna regionen på djupet, när man har fått för mycket av romerska och galliska kvarlämningar.

David, som bor där med fru och dotter, odlar inte bara druvor utan också fikon och oliver. Han höll ett lärt anförande om fikonträdet, dess kulturhistoria och biologi. Trädet lever i symbios med en insekt kallad "blastophage" (fikonstekel). Utan insekten, inga fikon.

Plockfärdigt fikon

Även vindruvan hade sin historia: den han odlar är av en särskild sort kallad Servant, som knappt odlas längre. Den är väldigt god och söt, som vi fick konstatera efter att ha fått plocka några klasar, men den har blivit utkonkurrerad av större och estetiskt mer tilltalande sorter. Utpumpade druvor, misstänker man, till skillnad från den helt naturligt odlade Servant.

Efter besöket fick vi provsmaka fikonen och flera olika sorters fikonmarmelad med ett glas torrt vitt vin, kanske inte det man helst skulle dricka till sötsaker men det gick ner ändå. Den som ville fick köpa av gårdens produkter. Annars kostade utflykten bara tre euros, inte mycket för en sån fin upplevelse. Vem som helst får delta i sådana här evenemang fast utbytet blir förstås magrare om man inte förstår franska.

Cirkelfälten i Montady

Observanta bloggläsare har lagt märke till en detalj på en av bilderna tagna från Ensérunes oppidum: en märklig cirkelformation i fälten, liknande ett cykelhjul.

Så här ser det ut från himlen (eller från GoogleMaps, rättare).

Är detta något övernaturligt fenomen? Ett bevis på att marsmänniskor (kanske samma som skapade de röda kullarna i Lac de Salagou...) varit här?

Lugn, det finns en helt naturlig förklaring: cirkeln bildas av ett antal radiala irrigationskanaler. Här fanns förut ett kärr. 1270 började munkar bygga ett cirkelformat kanalsystem för att dränera kärret (kallad Étang de Montady) och kunna alltså odla fälten mellan kanalerna. Samfälligheten som underhåller kanalerna existerar än idag (!)

I Languedoc finns alltså inte bara konstgjorda sjöar utan även konstgjorda marker...

Ensérune

Nu har jag fyllt ett och ett halvt år, cirka, som naturaliserad languedocien. Jag har hunnit se en hel del av landskapet, framför allt koncentrerat på de östra delarna och särskilt Montpellier, där jag bor, med omgivande departementen Herault och Gard.

Jag har sett rätt mycket men det har hela tiden funnits luckor, ställen jag åkte förbi men inte hade tid att stanna och besöka ordentligt. Nu har jag fyllt igen några av dessa luckor: sjön i Salagou, industrikolonin Villeneuvette. Och så har turen kommit till:

L'Oppidum d'Ensérune!

Salagou

Le lac du Salagou, Salagousjön, är en konstgjord sjö nära Clermont l’Hérault. Den uppstod så sent som 1969, som följd av ändrade bevattningsplaner för jordbruket i området.

Jag hade länge hört talas om den som ett underbart utflyktsmål. ”Ja ja”, tänkte jag blaserat. ”Här finns inga riktiga sjöar. Här finns garrigue, vinodlingar så långt ögat når, storslagna havsvyer. Men sjöar?” En konstgjord sjö dessutom! Sjöar skall byggas av naturen, en konstgjord sjö är som en vedbrasa på video. Riktiga sjöar är Mälaren, Vättern, Flaten, allra minst.

Le Pelardon

Häromdagen handlade det om tomater, nu har turen kommit till getosten. Igår besökte jag en getostproducent i Salagouområdet, 6 mil fr Montpellier. En energisk kvinna som ensam driver anläggningen (Le Mas Bousquet). Hon startade med två tomma händer, nu har hon händerna mer än fulla. Hon startade med tjugofem getter, nu är de sjuttiofem. Hon verkar klara sig bra, men mannen har kvar sitt jobb i stan, för säkerhetens skull.

 Vad var det ni ville veta om getosten som ni aldrig vågade fråga om?

Vallonbruket i Languedoc

Det finns en liten by utanför Clermont l'Hérault som heter Villeneuvette. "Lilla Nystaden". Icke att förväxla med Villeneuve, den staden som inte finns och som jag talade illa om härförleden.

Villeneuvette finns men det är inte längre vad den varit. Eftersom det varit en bostadsansamling runt en textilfabrik som upphört att existera. Ungefär som vallonbruken i Uppland, Sverige. Fabrilken tillverkade tyger för att exportera till sultanens Turkiet, på 1600-talet (tala om globalisering redan då) och den kom till ungefär samtidigt som Canal du Midi, som ett led i en allmän industriell upprustning av regionen, ledd som sig bör från Paris, närmare bestämt från Monsieur Colberts ministerium (Colbert var Louis XIV:s minister som hade hand om all byggnation och entreprenörskap i riket, extremt aktiv person). Fabriken var en "Manufacture royale", en kunglig fabrik alltså.

Tomaterna anfaller!

Äntligen 4 september! En stor dag för alla tomatintresserade: det är nämligen idag som Den Årliga Tomatfestivalen äger rum!

Notera det i era agendor, email-kalendrar och smartphone-almanackor så att ni inte missar det nästa gång: fjärde september var dagen. Var? I Clapiers, alldeles intill Montpellier.

Beziers, än en gång

Vy från floden Orb: högst upp, la cathedrale.

Igår söndag åkte jag till Beziers. Det är en av "storstäderna" i Languedoc-Roussillon, vid sidan av Narbonne, Nimes, Perpignan och Montpellier. Om Beziers är nummer två, tre eller fem skall jag låta vara osagt. Det är en stad på runt hundra tusen gissar jag.

Beziers har ett oförtjänt dåligt rykte: jag har aldrig hört någon säga något positivt om den. "Det är en högborgerlig stad där det inte händer någonting". "Nerdekat och förslummat", anser andra. Sanningen ligger någonstans mittemellan antagligen...Nej, det var ett dåligt skämt.

Staden hade sin storhetstid runt 1870-1910. Det var då parisarna ökade dramatiskt deras konsumtion av billig rödtjut som var traktens specialitet och som man numera kunde frakta dit effektivt tack vare järnvägen. Stora förmögenheter byggdes upp i Bezierstrakten och från den tiden härstammar många av palatsen, avenyerna och parkerna, Sedan kom krisen för Söderns vinindustrin. Idag syns det på sina håll, även mitt i centrum, att storhetstiden tagit slut för bra länge sedan.

Eftersom jag aldrig stannat mer än några timmar där så kan jag inte uttala mig om hur det är att bo i Beziers. Men det är ett underbart ställe att tillbringa en dag på.

L'Occitane en Provence

L'Occitane en Suède....(Norrmalmstorg, Stockholm)

Jag har alltid undrat över varför butikskedjan L’Occitane en Provence heter så. De säljer parfymer, tvålar, eteriska oljor och mycket annat med anknytning till Provence och finns i sjuttio länder.

Les Estivales de Montpellier

Anspråkslöst

Meze ligger vid Thaulagunen (Étang de Thau). Större delen av Languedoc-Roussillonkusten kännetecknas av dessa laguner, som ligger som ett pärlband av sötvattenpölar strax innanför havskusten. Om man skall från Montpellier eller Perpignan till havet så passerar man först en lagun. Lagunen är en sorts försmak av havet, en presentation om man så vill. Men jag har redan berättat om laguner i en tidigare post:

http://languedoc-frankrike.blogspot.com/2010/11/fler-bilder-fran-maguelone.html

Thaulagunen är nog den med störst ekonomisk betydelse. Där odlas ostron, i Bouzigues, en liten stad med flera fiskrestauranger vid vattnet. Man kan sätta sig där och beställa ett dussin ostron och ett glas Picpoul de Pinet, ett friskt vitt vin från regionen till ett högst humant pris.

Ingen turistfälla

Jag har skrivit om diverse orter i Sydfrankrike, alla intressanta att besöka av en eller annan anledning. Man kan lätt tro, om man läser denna blogg, att allt är förtjusande i Languedoc och att varenda by är rena idyllen. Verkligheten är mer komplex än så...

Le Festival de Radio France

Under julimånad varje år äger Le Festival de Radio-France rum i Montpellier med omnejd.

Radio France är alltså den franska statliga radion. Den har flera olika kanaler, alltifrån högkulturella med opera och elektronisk musik till trendiga som bara sänder rop och rap.

Festivalen ägnas i första hand musiken, särskilt klassisk men även jazz, folk och rock. En stor del av arrangemangen är gratis och även betalda konserter har humana priser. Huvudscenen är Le Corum, ett stort komplex med flera hörsalar, däribland Opera Berlioz, invigt 1988 av borgmästaren Georges Frêche.

Galna slott

Det finns inget slott i Montpellier. Det fanns ett, som tillhörde den styrande dynastin Guilhem, men det brann ner eller förstördes för länge sedan. Men i brist på slott så har Montpellier sina "folies". Ordet beyder inte, som man skulle kunna tro, galenskap, utan har att göra med "feuilles", löv alltså. En "folie" betecknade helt enkelt ett hus utanför staden, i det gröna.

Mera medeltid

Varenda lilla by med självaktning i regionen ordnar Medeltidsfest. Jag har tidigare skrivit om den i Sommières, men det är bara en i raden. Förra helgen var det dags för Laroque, en by på vägen till Cevennerna, alldeles vid floden Herault, samma flod som ger departementet dess namn.

Det var mycket försäljning av medeltida öl, medeltida vinäger, böcker om medeltiden samt de sedvanliga magiska stenar, talismaner och annat hokus pokus (alltihop direkt från seklerna X till XV inklusive, naturligtvis).

Men det fanns också musik och, om den var äkta medeltida eller ej kan jag inte uttala mig om, men det lät mycket bra. Likaså var paraden lyckad, med diverse gestalter klädda i tidstypiska dräkter, inklusive gnomer, troll och andra tämligen läskiga uppenbarelser.

Paraden höll på att gå om intet på grund av en envis tjur som vägrade att flytta på sig trots ihärdiga övertalningsförsök.