Aprilfiskar

Photomontage d'après une illustration sous licence Creative Commons de tpholland.

Även i Frankrike försöker man lura varandra 1 april (och inte 28 december som i spansktalande länder, sagt i förbifart). De påhitt man påträffar i pressen kallas "poissons d'avril", det vill säga aprilfiskar, av okänd anledning (okänd för mig i alla fall).

I Montpellier var den förbluffande nyheten att stadens namn skulle från och med 2012 stavas annorlunda: Monpelié. Detta för att utländska besökare skulle lättare kunna uttala det. Det skulle naturligtvis inte göras över en natt utan handla om en gradvis anpassning, p g a det omfattande omskyltningsarbetet som skulle bli nödvändigt.

I Nîmes hette det att de romerska arenorna, stadens mest kända monument, skulle målas i rosa, en färg som ansågs göra monumentet mera rättvisa. Till den blygsamma kostnaden av arton miljoner euro.

En annan aprilfisk från Nîmes var mer tvetydig: just nu pågår arbeten för att bygga en spårvagn i staden, med "Monpelié" som förebild. Men några medborgare har anmält staden för att ha satt igång arbeten utan alla nödvändiga förstudier. Enligt aprilskämtet skulle nu staden åläggas att återställa allt i samma skick som innan arbeten påbörjades. Fylla igen alla hål med andra ord, till en icke blygsam kostnad. För att sedan, när alla tillstånd hämtats i vederbörlig ordning, börja om från början.

Men jag har läst samma nyhet även när första april för länge sedan var passerad så att jag är inte säker på om det var skämt eller allvar. Till saken hör att Montpellierbor, som anser sig vara modernitetens förpost i regionen, tycker att Nîmesbor är lite gammalmodiga och inte särskilt bra på stadsplanering.

Presidentens tankar

Och nu, över till någonting helt annat, som de brukade säga i Monty Pythons Flygande Cirkus.

Languedoc ligger ju i Frankrike och Frankrike har en president. I dagarna kom det ut en bok om honom, som återger hans omdömen om nära medarbetare.

Vad man än kan tycka om presidenten (och om Sarkozy tycker de flesta fransmän inte) så saknar han inte humor.

Till exempel lär han ha sagt om sin premiärminister att "den dagen han går in i det stora intet (när han dör alltså) kommer han att känna sig hemma".

Om en annan minister heter det att han är som en resväska utan handtag...

Vore han humorist skulle jag spå honom en lysande framtid. Men nu är han inte det.

Domaine de Drottningholm

Jag hävdade i en gammal post att Place de la Comedie var Montpelliers motsvarighet till Sergels Torg, något som långtifrån alla höll med. Jag fortsätter ändå att finna paralleller mellan Montpellier och Stockholm, min gamla stad. Och har nu funnit att Montpelliers motsvarighet till Drottningholm heter Domaine de Restinclières. Hoppas jag satte accenten på Restinclières rätt....det är inte lätt att träffa rätt med alla franska specialtecken. Ibland tror jag att folk i dessa trakter ägnar en alltför stor del av sin tid åt att sätta accenter och att pussa varandra på kinden. I vissa delar av Frankrike pussas man en gång, i andra två, men härnere skall det vara tre pussar varje gång man träffas vilket nog sänker BNP med flera timmar om året.



Men för att återkomma till Drottningholm: visserligen är Domaine de R. inget kungligt slott och det är sant att proportionerna är helt annorlunda. Men det finns ändå en viss likhet tycker jag, även om jag är ensam om att tycka det.

Slottet tillhör departementet Hérault och är omgivet av en trädgård i klassiskt fransk stil och framför allt av flera hektar naturpark, som används flitigt för motion och även picknick av departementets invånare. Men den har även en viktig funktion inom experimentell odling och naturvård.

Närmaste tätort är Prades-le-Lez och det hela ligger bara någon mil från Montpellier. Precis som Drottningholm från Stockholm, vilket skulle bevisas...

Nytt! Extra!

Alltså: jag tyckte det var dags att byta rubrikbild, den var tagen i januari och nu är det vår. Jag menar bakgrundsbilden till rubriken "Bloggen om Languedoc" o.s.v. Men när jag ändå höll på, undersökte jag också möjligheten att ha en "Dagens Bild" högt uppe på bloggen. Det finns så många kul eller/och vackra bilder men få fungerar bra som bakgrundsbild eftersom rubriktexten syns dåligt då.

Jag hittade en ny (?) gadget som Blogger erbjuder, just för att lägga till en bild på valfri plats på bloggen, en som stannar på sin plats alltså, oavsett om nya poster kommer till. Den verkar perfekt. Men då blir det för mycket att dessutom ha en stor bakgrundsbild. Alltså: bort med bakgrundsbilden, in med Dagens Bild, som jag kommer byta ut ofta.

Våren är här!

Jag erkänner det: bilden är så söt att det är nästan äckligt... Men så är den tagen på Domaine de Restinclières, ett litet naturreservat bara någon mil norr om Montpellier. Är det inte grant på ett naturreservat så var skall det då vara grant?

För närvarande ägnar jag mig åt att utforska närområden ("tänk globalt, res lokalt..."). Domänen ligger nära Pic Saint-Loup, traktens högsta topp (bara 700 m eller så men rätt så grann den med, den skymtar i bakgrunden på fotot).

Mer om detta senare.

Murviel-lès-Montpellier

Så heter en trevlig liten ort, en mil från Montpellier. Dess namn betyder, på gammelfranska, "Murviel vid Montpellier". Fast staden är tusen år äldre än Montpellier, grundad som den var av romarna. Egentligen borde Montpellier heta "Montpellier-lès-Murviel".

På några minuters gångavstånd finns resterna av, dels en gallisk by, dels en romersk stad.

Detta är i sig inte alldeles ovanligt i denna del av Frankrike, det är gott om så kallade "oppida" (pluralform av oppidum=kulle med fornlämningar), men mig veterligen finns det inte en annan så pass nära Montpellier.

Sanningen att säga så var det inte historiskt intresse som gjorde att jag kom dit utan motionsbehovet: det finns en lagom lång vandringsstig där, som såg trevlig ut på bilden.

Dagarna innan hade jag varit och fotvandrat i en annan trakt, vid foten av Mont Saint-Loup, en halvtimme hemifrån, vilket väckte tanken att det kanske fanns något liknande på närmare håll. Och mycket riktigt så visade sig Murviel vara ett sånt ställe: på en kvarts bilväg från den stora metropolen (nåja, rätt stor i alla fall) finns denna oas. Det är alltså inte bara Stockholm som har naturen inpå knutarna.



Förresten: huruvida gallerna ("les gaulois") ägnade sig åt människooffer för att blidka vädergudarna vet jag egentligen inte. Kanske blandar jag ihop dem med aztekerna...

Olivträd

När det gäller romarna, tycker jag att regionkartan såg något märklig ut på deras tid: där finns både Nimes, Arles, Narbonne, Beziers och till och med Murviel som sagt. Men där Montpellier skall finnas, ser man bara ett stort tomrum. Hur kunde de missa det?

Idag kan till och med skolbarn placera Montpellier på kartan; det är ändå regionens huvudstad och största ort. Tydligen kunde inte romerska barn det, ja inte ens kejsare. Där ser man att allt inte var bättre förr.

Slut på regnet, leve solen!

Efter fyrtio dagar med sina nätter (eller rätt många i alla fall) så upphörde slutligen regnet. Men det krävde tyvärr ett och annat människooffer; sådana är en gång sederna i denna aningen bakåtsträvande region (där främlingsfientliga partier är särskilt starka för övrigt). Gudarna var nog onda på oss och man har inte kommit på någon bättre lösning på dylika relationsproblem än att offra någon vacker yngling alternativt jungfru.

Personligen är jag emot sådant barbari men man måste också vara pragmatisk: funkar det så det kanske inte är så tokigt och det är ändå gott om ynglingar här...

På tal om ålderdomliga seder så besökte jag igår ett "oppidum", d v s lämningarna efter en gallisk by, bara en mil från Montpellier. Så fort jag överfört bilderna till datorn så skall jag berätta om denna utflykt.

Teutates och Belenos vare med Eder!