Tempelriddarnas byar

Vart man än går i Frankrike stöter man på Tempelriddarna. Överallt syns skyltar, stora eller små, som uplyser om att ”detta var riddarnas kyrka” eller ”denna egendom tillhörde riddarna”.
Tempelriddarna (l’Ordre du Temple) var en militärorden grundad på 1200-talet. Templet ifråga låg i Jerusalem, som Europas kristna nyss erövrat från turkarna (se Korstågen). Tempelriddarna har
inget att göra med nykterhetslogen med samma namn, grundad på 1800-talet.

Det speciella med ”les Templiers” var att de var inte bara krigare utan även munkar. Orden bildades för att skydda pilgrimer på väg till Jerusalem men deltog också flitigt i korstågen.

För att finansiera deras verksamhet hade de ett stort ekonomiskt nätverk runtom i Europa. De ägde gårdar och annan näringsverksamhet lite överallt.

Att de är så mytomspunna idag beror nog på deras tragiska slut. I detta liknar de katarerna, som de för övrigt inte hade något med att göra men som även de är föremål för alla möjliga spekulationer. Tempelriddarna hade blivit mäktiga och Frankrikes kung ville gärna bli av med dem och på kuppen lägga beslag på deras rikedomar. Han lyckades övertala påven att heresiförklara orden. Därefter blev deras högsta ledare brända på bålen, som kutymen var på den tiden. Orden försvann och deras egendomar gick till Frankrikes kung eller till en konkurrerande orden: Johanniterorden, idag mera känd som Malteserorden och som styrde ön Malta i ett par sekel.

La Couvertoirade, i Larzacplatån, är en av byarna som Tempelriddarna ägde och där vete odlades och får föddes upp. Än idag kommer många goda fårostar härifrån och även Roquefortosten har sin hemvist i dessa trakter. Det finns flera liknande byar i denna lilla region, kallad Rouergue (departementet Aveyron), bara femtio minuters bilresa från Montpellier. Jag har ännu inte lyckats ta reda på namnets betydelse, bara det att på occitanska hette La Cobertoirada.

Byn har 25 invånare och de är alla hantverkare eller näringsidkare som lever på turismen. Utanför murarna bor ytterligare 25 bofasta. Perfekt för den som avskyr stora folksamlingar med andra ord, och det finns faktiskt inkvarterinsmöjligheter. Bland annat en sorts vandrarhem (gîte) som även erbjuder enkelrum (45 euros natten inkl frukost). Landskapet är idylliskt, detta ligger på en högplatå 800 meter över havsnivån. Idealiskt på högsommarn kan jag tänka mig, när hettan är som värst i Montpellier, nära kusten. Och gott om fotvandringsstigar.

Gott om strövmöjligheter på Larzacplatån

En annan idé är att ta La Couvertoirade som bas och sedan besöka de andra byarna som tillhörde Riddarna en gång. Turistbyrån har gjort i ordning förslag till rundturer i Les Villages Templiers et Hospitaliers de l’Aveyron.

En malteserriddare

Till skillnad från andra medeltida byar eller städer är La Couvertoirade pietetsfullt restaurerad och turistexploateringen är diskret och smakfull. Man känner sig inte tvingad att konsumera utan invånarna är vänliga oavsett om man köper hantverk, kontrakterar guidade turer eller nöjer sig med en promenad i gränderna.

I'm a sucker for plane trees

Jag älskar plataner. Dessa träd (släktet Platanus) är oerhört vanliga runt Medelhavet, i varje fall i Frankrike och Spanien. När de är riktigt stora bildar de som ett lövtak över gator och parker. Tar man bort platanerna och cikadornas sång så försvinner mycket av det medelhavska ur gatubilden.

Planterade man Stockholm full med plataner så skulle det kännas lite som Medelhavet. Men jag läser i Nationalencyklopedin att de trivs i Södra Sverige men inte längre norrut.

På vintern är de kala och man tycker synd om deras nakna grenar. De ser ut som vädjande händer. En platan på vinter påminner om La Mano, monumentet på Katarinavägen i Stockholm.

Men tidigt på våren fylls grenarna på igen. Och de ger skugga åt boulespelare och lekande barn.

Stammarna är lättgröna, med fläckar i olika nyanser, ibland vita. När jag tänker efter så påminner stammarna om björkens, när det gäller färgen alltså. Tittar man inte så noga så kan man förväxla en platan med en björk. Men då skall man ha druckit bra mycket, om sanningen skall fram…

Jag fick nyligen reda på att plataner inte bara är vackra och lummiga, de sprider också mycket alergiframkallande pollen varför läkarna anser att de borde huggas ner ... Och så insåg jag att de finns inte bara härnere utan även i Parisgatorna. Men mindre storväxta ändå.

Vinter i Peyrouparken, Montpellier

På vingården

Catherine Bernard är en före detta journalist från Paris som en vacker dag bestämde sig för att flytta ner till Södern och bli vinbonde. Hon köpte en hektar i St Drézery, nära Sommières, och efter mycken möda lyckades få fram ett eget vin.

Nyligen kom hon ut med en bok där hon berättar om den erfarenheten: att byta yrke mitt i livet och att välja ett mansyrke i en region där "man" fortfarande stavas med "m" som i "macho".

Häromdagen presenterade hon sin bok på bokhandeln Le Grain des Mots. Hon berättade om svårigheten att bli accepterad av grannarna. Det framgick att man i trakten betraktar alla utsocknes som utlänningar. En svensk är en ”utlänning utifrån”, en parisare är en ”utlänning inifrån”. Och en parisiska är...ja en verkligt främmande fågel.

Kontentan i hennes berättelse var att folk på landet är aningen insnöade, om än rätt trevliga på sitt sätt. Och där hade det slutat, om det inte funnits en kamouflerad bonde i publiken.

Denne begärde ordet, eller rättare sagt tog det utan lov och inledde med att ”Nej nu orkar jag inte lyssna mera på det här utan att säga någonting!”. Det han hade att säga var att bönderna från trakten var minsann ett arbetsamt släkte, till skillnad från en del andra, att de hade odlat jorden och gjort vin i generationer utan att bli rika på det (”vi dör fattiga”, sa han) och att det var höjden av fräckhet att komma utifrån och kritisera dem.  Han avslutade med att ”Nu tänker jag inte sitta här och höra på fler dumheter!”, reste sig och gick.

Catherine anmärkte att långtifrån alla vinbönder ”dog fattiga” och att en del gjorde fina fastighetsaffärer vid sidan av vintillverkningen. Men diskussionen hade dött ut i brist på motståndare.

Konflikten här handlade inte bara om kvinna-man och infödda-inflyttade utan även om land versus stad. Publiken var till stora delar infödd den med, men Montpellierbor och alltså vänligare inställd mot en annan stadsbo som Catherine än mot en ”jäkla bonde”.

Allt är inte idylliskt i vackra Languedoc.

Canal du Midi

Kanalen som revolutionerade transporterna i Sydfrankrike. Avslutat runt 1680, tillät navigation mellan Medelhavet (den nyanlagda hamnen i Sète) och Toulouse. Därifrån fortsatte man längs Garonnefloden ända till Atlanten. Tvåhavskanalen kallades den därför, och byggdes av ingenjören Pierre-Paul Riquet.

Idag har den noll ekonomisk betydelse eftersom tåg är billigare och snabbare (se Göta Kanal i Sverige). Men till skillnad från sin svenska motsvarighet hann Canal du Midi användas framgångsrikt i nästan två sekel. Numera är den inte nyttig, bara snygg att titta på och trevlig att navigera för pråmar och småbåtar. Ett omtyckt turistmål. Någon gång borde man göra det: hyra en pråm och flyta fram längs kanalen i några dagar. Men då måste man vara några stycken.

Om jag gjorde det, skulle jag inte missa att lägga till vid Port Lauragais; där kan man äta den godaste cassoulet i Frankrike, på restaurang La Dinée. Nedläggningshotad tyvärr, man måste skynda dit. De godaste vita bönorna (lingots) kommer just från den trakten, nära Castelnaudary som skall vara cassoulets förlovade land.

En annan variant att "göra" kanalen är på cykel: som alla andra kanaler i Franrike (och de är många!) så löper vid sidan av den en bilfri väg, en "chemin de halage", eller servicegata.

Vid Fonsérannes, intill Beziers, finns det åtta slussar inom 300 m, som gör det möjligt för båtarna att "klättra" 21 meter.

Mäktiga slussportar

Kan det finnas en bättre bild för att illustrera begreppet "lugn och stilla"?

Dillen är naken!

Dagens budskap handlar inte om Montpellier eller Nîmes, inte heller om Beziers eller den pittoreska hamnstaden Séte. Nej, den handlar om en annan pittoresk hamnstad, betydligt längre norrut.


Har just läst i dagens nummer av Paristidningen Le Figaro en flersidig artikel om Skandinavien. En helsida ägnas åt restaurangerna i Stockholm. Jag återger listan av de rekommenderade krogarna (obs att detta inte är Michelinguidens stjärnutdelning utan bara Le Figaros utsändes personliga smak).


Frantzen-Lindeberg på Lilla Nygatan. Mistral i Enskededalen. Grand Hotels Matsal. Volt på Kommendörsgatan. B.A.R. samt Foodbar, i Blasieholmen. Pelikanen samt Hotell Skeppsholmen för deras köttbullar. Nystekt Strömming, utanför Slussens tunnelbana.


Även Rosendals trädgardar rekommenderas.


"Stockholms smak: en sommarbris, en mild friskhet, den nakna sofistikationen av en dillkvist", är den lyriska summeringen av Stockholmsbesöket.

Medeltiden i Sommières

Sommières är en sympatisk liten stad i departementet Gard, nära både Montpellier och Nîmes. Hela gamla stadskärnan är medeltida, även om många hus skulle vinna på en fasadrenovering, något som Uzès, en annan stad i departementet som också har mycket bebyggelse från denna mytomspunna epok, har gjort och blivit mycket attraktivare tack vare det.

Men en dag kommer Sommières att ta itu med alla renoveringsbehov och då kommer staden att lysa verkligen. I väntan på det så ordnar man varje vår en Medeltidsfest (Fête Médiévale). Jag skall inte hävda att detta skulle göra Sommières till Languedocs Visby, eftersom medeltidsevenemang äger rum lite varstans i Europa, men stämningen är riktigt trevlig de dagarna i Sommières.

Mycket tidsriktig musik och danser och även medeltida couscous och kanske medeltida hamburgare går att avnjuta. Men allt är inte geschäft, det finns seriösare inslag som hantverkare, konstnärer och riktiga historiker.


Märkligt egentligen allt detta intresse för medeltiden överallt. Risken är att man hamnar i en schabloniserad bild av den perioden, med torn och tinnar, vackra prinsessor och trollkonster. Men i en stadsmiljö som Sommières så har även schablonerna en benägenhet att tyckas äkta.

För den litteraturintresserade så bosatte sig den engelske författaren Lawrence Durrell här, och det var här han avled 1990.





Staden ligger vid floden Vidourle och där finns en bro byggd av romarna. Eftersom det fanns en tid innan medeltiden och redan då fanns Sommières till.

På den här sista bilden syns varken prinsar eller trollfigurer à la Tolkien, men visst är den vacker, med de stora platanerna?