Gott nytt år!

Jag hörde en historia i går, apropå nyårsfesterna:

"Igår hade jag en underbar upplevelse. Det var nyårsfest och då drack jag lite för mycket. Flera glas vin, lika många champagneglas, och så ett icke föraktligt antal mojitos, piña colada och, förstås, konjak och whisky.

Det blev dags att åka hem och då gick jag som vanligt till bilen och satte jag mig framför ratten.

Det var då det slog mig: jag skall göra något annorlunda ikväll. Jag skall ställa bilen. Jag tar bussen hem i stället.

Jag är så stolt över mitt beslut! Det var faktiskt första gången i mitt liv som jag, efter att ha druckit för mycket, åkte hem, inte i min egen bil utan i en buss. Vilken underbar känsla!

Stolthet är ordet eftersom, det kanske jag ännu inte sagt, det var allra första gången i mitt liv som jag körde buss!"

Världen går under

Bugarach ligger fem mil söder om Carcassonne, inte långt från Perpignan. En liten by som levde ett lyckligt liv helt i skuggan av världens buller och bång. Det var då det. Idag är Bugarach känd inte bara i Frankrike utan world-wide. Ja, universum-wide skulle man kunna säga.

Allt detta tack vare de gamla mayerna i Centralamerika.

En maya-profetia förkunnar at den 21 december 2012 kommer en mycket viktig händelse inträffa: slutet på en era och början på en ny.

Nu glömmer vi själva maya-texten och övergår till tolkningen den fick: den stora händelse tolkades, av folk som troligen inte förstod mayaspråket, som Världens Undergång. Det behövs inte mycket för att en del skall tro på den undergången, som annonseras ungefär vart femte år.

Och vad spelar den lilla languedocska byn för roll i detta? Jo, Bugarach ligger vid foten av ett berg som besitter speciella krafter och som anses erbjuda skydd. Med andra ord så kommer Bugarach och endast den byn att överleva Den Stora Katastrofen.

Bevis? Inga som helst. Men är man beredd att tro på världens undergång om exakt tolv månader så varför skulle man inte tro att just Bugarach skall undantas, som en nutida Noaks Ark? Man hade lika gärna kunnat välja Montpeyroux, Palavas eller, varför inte?, Björnlunda. Nu blev det Bugarach och dit flockas ängsliga människor från hela världen för att söka skydd. En del skulle föredra att gå under än att tillbringa resten av sina liv i en sån här gudsförgäten håla men, men…

Till saken hör att hela detta område, längs en linje som går från Narbonne till Toulouse, var ett starkt fäste för katarerna, på 1200-talet. Och kring katarerna florerar allehanda myter, där Heliga Berg har en viktig plats.

Byns borgmästare tror inte själv på profetian och är inte odelat positiv till ”invasionen”. Fast det är ju bra för den lokala kommersen.

P.S: bara någon mil från Bugarach ligger Rennes-le-Chateau, en annan by med mystiska vibrationer. En präst från byn lär ha upptäckt en skatt där för hundra år sedan och skatten lär finnas begravd där än i dag. Jag vet tyvärr inte mer om det men byn lär ha varit inspirationskälla till kioskvältaren "Da Vinci-koden". Vilket säger en del...

Ett snabbt koll på Internet ger vid handen att det finns en hel del litteratur om Rennes (inget att göra med Rennes i Bretagne). Bl a "The Holy Blood and the Holy Grail", av tre engelska författare. Finns att beställa från Amazon, begagnat från 2,50 euros. Jag tvivlar på att boken är värd de pengarna...

Hur som helst så har jag upptäckt att den delen av departementet Aude är en guldgruva för folk intresserade av mysterier och heliga gåtor. Personligen så tycker jag att deras viner och lokala specialiteter är en större anledning att ta sig dit... Och så de vackra vyerna förstås, heliga eller ej.

Cassoulet

Bakom det välklingande namnet ”le cassoulet” döljer sig ett gigantiskt missförstånd.

Jag börjar med att berätta vad cassoulet är för att sedan jämföra med vad jag trodde att det var.

Cassoulet är en gryta gjord med små vita bönor, korv och kött. Men när jag sagt det så har jag själv bidragit till missförståndet… För att, det ni får om ni sätter er på en krog i trakten av Castelnaudary och beställer en cassoulet är en lerskål fylld med bönor men med väldigt litet vätska, mera som en pastarätt, täckt dessutom med en skorpa som visar sig vara panering eftersom rätten gratineras. Och så korvbitar och kanske ett anklår (confit de canard).

Grytor brukar vara halvflytande, inte fasta i konsistensen, släkt med tjocka soppor. Så inte cassoulet.

Men jag började i fel ända: jag skulle ha börjat med att säga att cassoulet är något otroligt gott, mycket godare än ordet ”böngryta” utlovar. Cassoulet är nationalrätten i sydvästra Frankrike, särskilt runt Toulouse, men alldeles särskilt i staden Castelnaudary, vid Canal du Midi, en stad i Höga Languedoc, lite norr om mer kända Carcassonne.

Hur lagar man då cassoulet? Man börjar med att skaffa bönorna: det duger inte med ”vita bönor”, det skall vara den sort som kallas ”lingots” och som odlas i Lauragais, regionen runt Castelnaudary. De är små och avlånga, lite som medicinkapslar. De skall läggas i blöt över natten och sedan börjar arbetet: man bryner några bitar fläsksvål och fläskkött samt lite Toulousekorv (det är en färsk korv, en sådan som måste stekas eller kokas, vagt besläktad med chorizo från Argentina, absolut inte spansk chorizo som är en torkad paprikakorv). Vidare morötter, lök, vitlök och andra kryddor. Sedan tillför man buljong eller bara vatten och så bönorna. Det hela skall koka på svag värme i någon timme. Och jag höll på att glömma:  matlagningsfett skall vara ankfett och inget annat.

Ända hit så låter det som en gryta, eller hur? Det är bara det att sedan häller man det hela i en lergryta, inte hur som helst utan fläsksvålet skall täcka bottnet och sedan varvar man bönor med kött och korv. In i ugnen med det och där skall lergrytan stå i hela fyra timmar på 165 grader. Då och då skall man tillföra vätska om det behövs, men i slutändan skall cassoulet vara rätt så fast till konsistensen, dock inte torr.

Klart? Nejdå: återstår att strö rivet bröd ovanpå och så in i ugnen för gratinering. Cassoulet är alltså något så ovanligt som en ugnsbakad gryta.

Sedan är det klart. Sköljs ner med rött vin (portugisiskt ”vinho verde” vore konstigt eller hur?)

Sådan är cassoulet. Inte ett dugg lik den bild jag hade.

Om man googlar så hittar man flera cassouletrecept på svenska. Enligt dem skall man bryna lite korv (kabanoszy till exempel, eller spansk chorizo), lägga till kött av något slag (gärna överblivet, påpekas det i en sajt), buljong, krydda (med ”fransk kryddblandning” antar jag) och så koka bönorna i någon timme. Färdigt! Klipp gärna lite persilja innan servering så blir det riktigt festligt! Glöm inte de rödrutiga dukarna…

Ett recept föreslår (för riktiga gourmets) att ersätta burkbönorna (!) med bönor (vita, stora) man själv kokat.

Huvudingrediensen i standardreceptet på det som här benämns ”Cassoulet de Castelnaudary” är alltså burkbönor. (mitt tips för den riktigt ambitiöse: ersätt ”baked beans” med spanska burkbönor och glöm inte hälla ut vattnet ur burken…)

Inget ont sagt om en böngryta lagad enligt dessa recept (frånsett burkbönorna men de får alltså uteslutas…). Det kan vara riktigt gott. Men det bär inga som helst likheter med det man i Sydfrankrike kallar ”cassoulet”.

Jag har just sett ett recept där man föreskriver frukostkorv ifall man inte får tag på korv från Toulouse... Och i stort sett ingenstans nämns ugnen; det är alltså recept som går utmärkt att laga i mikron i princip.

Och det är synd att rätten skall vara så illa känd eftersom det verkligen är en delikatess.

Inget för vegetarianer förstås, eller för kalorijägaren. Men för oss andra.

Obs: min beskrivning är inte så exakt.Vill ni laga cassoulet så leta själv efter ett franskt recept eller fråga mig så skickar jag ett.

P.S: en engelsman försökte sig nyligen på att skämta om cassoulet: han ställde sig på marknaden i Castelnaudary, cassoulets hemort på jorden, och försökte övertala alla om att cassoulet är ursprungligen en engelsk rätt... Han höll, bokstavligen, på att bli lynchad... Här är videon: 

British cassoulet - Youtube

.

Narbonne

Canal de la Robine

Narbonne är en stad med stolta anor från romartiden. Det skulle man inte tro när man besöker den; det mesta är nerrivet. Barbari? Men ivern att bevara gamla monument är ett modernt fenomen. Förr i tiden förhöll man sig minst sagt osentimentalt till dem.

Narbonne var inte vilken romersk stad som helst: en del anser att den var störst i Gallien, äldre än både Nimes och Arles. Men medan dessa två har kvar sina arenor och teatrar, så har Narbonne: ingenting alls. Det är som om romarna aldrig varit där. Trist.

Nåja, lite finns det kvar, en hel del gravstenar faktiskt, allihop samlade i Musée Lapidaire, värt ett besök enligt uppgift. Jag tillbringade bara några timmar i staden så jag kan tyvärr inte ge besked om den saken. Att besöka en Musée Lapidaire (gravstensmuseum) låter kanske inte som det roligaste man kan ägna sig åt, men de har en ”spectacle audiovisuel” (ursäkta min franska, jag kommer inte på vad det heter på svenska) som lär vara sevärd.

Narbonne kan också stoltsera med en oavslutad katedral, liksom La Sagrada Familia i Barcelona. Men alltmedan katalanerna är i full färd med att avsluta sin, lär Narbonnes katedral,  liksom Schuberts symfoni,     förbli för evigt ofullbordad. En tröst för alla som har svårt att bli färdiga med sina projekt...

Det lär vara så att så fort man börjar gräva så hittar man romerska rester. Och när en husägare hittar något sådant så skyndar han inte att anmäla fyndet till Riksantikvariet. Tvärtom, han gömmer undan dem så fort han kan, av rädsla att hans tomt förklaras av riksintresse och att han alltså inte kan bygga klar sitt gästrum, garage bastu eller vad han nu hade tänkt sig för att göra sin bostad mer komfortabel och/eller charmig.

Men om man för ett ögonblick glömmer Narbonnes stolta antika historia så kan man konstatera att det är en vacker stad ändå, om man står ut med frånvaron av romerska tempel och mausoléer. Den har sin Ärkebiskopspalats, sin femtioprocentiga katedral samt några andra vackra byggnader från medeltiden. Och, icke att förglömma, sin pittoreska Canal de la Robine, som delar staden, liksom Paris, i en Rive Gauche och en Rive Droite.

Hallarna

Det finns som brukligt är i franska städer, stora eller små, en saluhall och där kan man, vilket inte alls är lika vanligt, köpa en köttbit eller korv och få den stekt och serverad på en tallrik på hallarnas egen restaurang.