lördag 29 januari 2011

En vintersöndag vid havet



Näst sista söndagen i januari var solig, fast temperaturen var inte precis mild för breddgraden: runt sex plus. Men: det blåste inte. Härnere tittar man inte bara på termometern: vindrapporten är lika viktig. Sex grader med sol och vindstilla kan vara ganska skönt, medan tolv med vind brukar vara jobbigt.

Nu var det som sagt vindstilla och solen lyste skönt. Perfekt dag för att åka till La Grande Motte och ta en strandpromenad. Dessutom behövde jag "valla" bilen. Stackarn har batteriproblem och om den inte får komma ut och köra någon gång då och då så vill den inte starta sedan. Jag har aldrig haft hund men min Fiat Punto har lärt mig lite om hur det måste kännas att vara husse...

Stränderna i Languedoc är som perenner: på vintern är de mindre färgstarka och så tappar de badgäster, men de finns ändå kvar. Stränderna i Norden försvinner helt på vintern. Den som ser en snötäckt havskust kan inte föreställa sig att detta kan vara en samlingsplats för badsugna på sommaren. Men stränderna härnere har ett liv även på vintern. Vi saknar årstidsväxlingarnas charm, skulle man kunna säga...

"Les paillottes", de där stora strandserveringarna varav en del är lyxkrogar, monteras ned i oktober så att stranden blir helt fri för promenerare. Och, vill man ha lite motion, så är en långpromenad vid ett vintrigt Medelhav oöverträffad.



Bada kan man inte direkt och jag har inte sett någon försöka sig på det. Enligt uppgift så är vattentemperaturen 10-12 och det är inte precis frestande... Men som syns härnere så försöker sig en och annan på att sola benen.

torsdag 13 januari 2011

Till botten med tryffeln


Och nu, till saken: Den Svarta Diamanten, Juvelen som letas fram av grisar. Men av grisar som mycket väl vet pärlornas värde…

Jag hade aldrig smakat äkta varan och de flesta fransmän jag pratat med hade inte gjort det heller. Tryffeln är en mytomspunnen vara.

Kilopriset är 90-100 euro och minsta biten väger 100 gram och räcker för att ge smak åt en-två portioner mat. De ser ut som kolbitar och mycket riktigt skall man vara försiktig när man köper dem: jag känner en som köpte tre tryfflar varav två visade sig vara stenar…

Languedoc anser sig vara Frankrikes främsta tryffelregion, men jag misstänker att Provence och Périgord har lika hög uppfattning om sin egen betydelse. Nu pratar jag om svart tryffel: den vita, ”il tartuffo”, som anses vara bäst, finns i närliggande Piamonte, i Italien.

Det skulle ha känts snopet att ha åkt ända till St.Geniès för att vara med om festen och komma hem tomhänt. Jag köpte med mig en av de minsta och betalade cirka 120 kronor för den.



Smakade det lika mycket som det kostade?

Det smakade gott, men jag måste anstränga mig ordentligt för att känna smaken, som var lite väl subtil om man säger så.

Men: det kan ha att göra med att tryffeln inte var alldeles färsk. Jag missade att lukta på den, något man alltid skall göra: luktar den inte så är den inte färsk.

Det kan också ha med storleken att göra: sunda förnuftet säger att ju större tryffel desto längre tid bevarar den smaken. Råden jag fått av säljaren (och som för övrigt alla jag pratat med höll med om) var: lägg den i en tätt plastbehållare med lite hushållspapper under för att suga åt sig fukten och undvika mögel och ställ den i kylen. Använd den så fort som möjligt: för varje dag förlorar den lite smak. Efter tio dagar är det kört.

Å andra sidan rekommenderar man också att lägga ett par ägg i byttan. Äggen tar åt sig smaken och blir jättegoda att göra en omelett på. Men då skall man låta dem vara i tryffelns sällskap i ett par dagar. Hur rimmar det med rekommendationen att konsumera tryffeln direkt efter inköp?

Jag gjorde som experterna säger och kan bekräfta att omeletten blir mycket god, smaken går verkligen in i äggen, genom skalet, som är poröst. Jag hade med även en skalad potatis och gjorde inte en omelett utan en spansk tortilla, som hade då en mycket tydlig tryffelsmak.

Men sedan använde jag själva råvaran. Jag kokade lite pasta. Jag smälte smör i en kastrull och la i tryffeln som jag först skar i små bitar och sedan mosade med en gaffel och med fingrarna. Jag rörde in den i smöret under gaslågan, inte mer än tio sekunder, eftersom man inte skall koka tryffeln, eller i så fall väldigt varsamt. Så hällde jag såsen över pastan.

Om man jämför med den tryffelaromatiserade oljan, så har oljan en mycket tydligare smak, men kanske också mer enahanda. Tryffelsmaken är mer nyanserad, tycker jag, mer levande. Mer komplex, skulle en vinkännare säga.

Hur definierar man tryffelns smak? Min vokabulär är tyvärr inte välutvecklad nog för det. Rund, skulle jag säga. Välmatad. Varm. Om ni hört talas om umami så vet ni hur jag menar.

Den går ihop med pasta, med ägg, med potatisrätter. Inte, vad jag vet, i sallader. Men det används i glass, liksom i crème brulée.

Jo, jag hade glömt att jag också provsmakat en äggröra på själva festivalen, och den måste ha varit lagat enligt konstens alla regler.

Det var mycket gott och man kände mycket väl tryffelsmaken. Ändå så kvarstår en viss besvikelse. Kanske för att matvaran är så omskriven att verkligheten har svårt att nå upp till ryktet. Eller kanske är det mina smaklökar som inte är tillräckligt känsliga.

Det kan också vara så att tricket med äggen är det bästa sättet att avnjuta tryffeln: att låta den smitta av sig smaken i stället för att tillaga den som den är. Eller kanske att blanda det med andra ingredienser och låta vila i några timmar innan avsmakning.

tisdag 11 januari 2011

La Fête de la Truffe


St Geniès de Mourgues är en trevlig liten by, med sin romanska kyrka, sina stenlagda gator och gamla murar. Den ligger i departementet Hérault, alldeles vid gränsen till Gard, granndepartementet med Nimes som huvudort.

Där anordnades i söndags för femte gången Montpellierregionens tryffelfest: la Cinquième Fête de la Truffe.

Jag har alltid varit nyfiken på tryffel. För något år sedan så föll jag för frestelsen att köpa en liten flaska tryffelsmaksatt olja i en delikatessaffär på Götgatan i Stockholm. Över en hundring för en flaska i parfymstorlek! Och jag kände mig lite lurad när jag, väl hem, upptäckte att den var Made in Croatia och inte italiensk som jag trott.

Sedan förstod jag att Kroatien ligger inte Italien efter när det gäller kvaliteten på vittryffel. Och mycket riktigt smakade det väldigt gott. Men huruvida sådana där oljor har någonsin varit i närheten av tryffel är en omdiskuterad fråga. En del menar att smaken är syntetiskt framställt.

Jag läste för några år sedan Peter Mayles bok om Provence och han ägnar ett helt kapitel åt tryffel. Så att, när jag för två år sedan såg i lokaltidningen om St Geniès tillställning så ville jag åka dit. Men jag hade ingen bil och kommunalförbindelserna, inte särskilt bra på vardagar, är obefintliga på söndagar, i alla fall mellan Montpellier och St.Geniès. Så att, tji fick jag.


Denna gång kunde jag inte tänka mig att missa det, inte ens fast Meteo France envist förutspått regn för söndagen under hela veckan (förresten så är väderprognoserna mycket tillförlitliga härnere, om det beror på att de har bättre mätinstrument eller på att vädret är mer lättspått här än i Sverige).

Först tänkte jag följa med en utflykt ordnad av några tryffelentusiaster men organisatören blev sjuk och jag åkte dit på egen hand. Väl där fick jag syn på en i tryffelgänget: Jacky.

”Snart håller borgmästaren tal”, sa Jacky efter att ha tittat på klockan. Ärligt sagt så var mig tämligen likgiltigt vad Monsieur le Maire hade att säga, men Jacky envisades så jag följde med. Jag hörde på högtalarna att inte bara borgmästaren utan även Le Directeur de l’Agglomération de Montpellier, le président de la Association des Trufficulteurs (tryffelodlarna) och självaste Presidenten för Regionen Languedoc-Roussillon skulle närvara. Var det kanske därför som Jacky var så intresserad?


Men när vi närmade oss Kommunalhuset (La Mairie) så förstod jag anledningen: en gratisbyffé fanns uppdukad, med olika sorters drycker och ett antal fat med diverse tilltugg, som klockslaget (halv ett) inte gjorde mindre aptitretande.

Jag har noterat att ordet ”gratis” utövar en oemotståndlig kraft på en del. Särskilt som komplement till verbet ”att äta”. Utrycket ”äta gratis” är nog en av de mest inspirerande i Molières och Racines språk.

Och vem kan anklaga dem för det? Om inte annat så förbättras relationen kvalitet/pris dramatiskt när priset når det magiska strecket noll. Inte för att det behövdes: både vinerna och kanapéerna (från lokalbageriet, för att främja näringslivet i byn) var riktigt goda och hade varit värda att betala för.

När jag såg Jacky tömma det ena vinglaset efter det andra så tänkte jag att, nu överdriver hon väl lite. Men faktum är att hon ägnade lika stor uppmärksamhet åt det icke-flytande.

Samtalet vi haft hade stannat tvärt så fort applåderna efter sista talet ebbat ut och klartecken getts att hugga i. Och under närmaste kvarten hade jag inte hört något annat från Jacky än kortfattade meddelanden av typ: ”Missa inte ansjoviskanapéerna” eller ”Kan jag få ett glas till, monsieur?”

Varje gång hon högg i tilltuggsfaten så förklarade hon att ”C’est pour éponger le vin”. Éponge betyder tvättsvamp. Hon menade alltså att vinet behövde sugas upp av något fast ämne och att, så länge balansen fast-flytande upprätthölls så var allt väl. Och faktum är att Jacky inte är ett dugg tjock så att, på henne fungerar ekvationen i alla fall.

Men jag har ännu inte sagt något om tillställningens huvudattraktion: La Truffe, le Diamant Noir. Tryffeln, den svarta diamanten. Det kommer, snart.

söndag 9 januari 2011

Grisen Pépette


Har äran att presentera fröken Pépette, den utan konkurrens bästa tryffelgrisen i hela Sydfrankrike.

(Utan konkurrens eftersom hon är den enda i regionen; det finns bara femton sådana grisar i hela Frankrike).




I dag söndag uppträdde hon (170 kg) i Saint Geniès des Mourgues, en by några kilometer nordost om Montpellier. Pépettes specialitet är naturligtvis att leta upp tryffel, och hon var stjärnan i en uppvisning, vid sidan av hunden Syrah.



Ett antal tryffel finns gömda under jorden. Klarar Pépette av att hitta dem?



Hon har fått vittring.


Ner med nosen under jorden!


Och ännu en tryffel i handen på grisledaren Guy Corriol! Bravo Pépette!


Grisarna är mycket bra på att hitta tryffel, förklarade någon för mig. Men ledaren måste vara väldigt snabb att plocka dem, annars äter djuret upp dem och då är nyttan med en tryffelgris rätt diskutabel... Ganska frustrerande för grisen men, ingen lycka är fullkomlig.

En stor publik samlades för uppvisningen. Särskilt barnen följde uppmärksamt Pépettes alla rörelser.




FORTSÄTTNING KOMMER (om tryffelfestivalen)

onsdag 5 januari 2011

La randonnée


Får jag presentera en alldeles fransk företeelse? La randonnée.

Det betyder fotvandring och det är en kär sysselsättning i detta land. Klart att man fotvandrar också i andra länder men här är det verkligen en folksport. Det finns svåra "randonnées", med höga nivåskillnader och hårt tempo, och så finns det trevliga småmysiga "randonnées", egentligen en promenad i lantlig miljö i lugn takt, med tid att titta på blommor, ta bilder och även en ordentlig lunchpaus.

I söndags följde jag med på en randonnée av det senare slaget. Vi var sjutton stycken som samåkte i fyra-fem bilar från Montpellier till Souvignargues, som ligger närmare Nimes. Där började och slutade vår vandring, 15 km, fem timmar. Den tog oss över landskapet Vaunage. Landskap är väl att ta i, det är snarare ett landskap inom ett landskap inom ett landskap. En liten trakt med någon halvmil mellan sina yttersta gränser.

Men omväxlande, garrigue som övergår i oliv- och vinodlingar. Mer Languedoc än så här får man leta efter. Garrigue är ett lågvegetations landskap som inte lämpar sig för odling, bland annat för att det är svårt med bevattning där. Växtligheten är pinjeträd och buskar vars namn jag önskar jag kunde upplysa om. På sommaren doftar det gott där på grund av alla kryddväxter. Det är därifrån som "herbes de Provence" kommer.


Här ser ni en naturföreteelse som min botaniska okunnighet inte låter mig kalla annat än blomma. Om ni absolut vill kan jag försöka med "lilja" eller "irisblomma". Hur som helst: underbart att se en blomma mitt i vintern.


Fotvandringen avbryts efter ett par timmar för lunch. Var och en tar fram sin matsäck och bjuder de andra på det medhavda, såvida det inte är en enkel smörgås. Men papperspåsen med mandlar, liksom getosten och lite kanderad frukt som efterrätt, går laget runt.

Liksom vinflaskorna. Just det, i pluralform. Först litet muskatvin som aperitif, som någon förutseende person burit med sig hela vägen vid sidan av vattenflaskan, sedan kommer det fram en flaska rött från regionen som alla erbjuds att degustera. Man dricker måttligt men man dricker gott och varierat (även en flaska "mirabelle", som är plommonbrännvin, går runt fast bara några få tackar ja till det). Det hela avslutas med kaffe och te, det är bara cigarren som fattas.

Sedan återgår man till det sportsliga.



Observera baguetten som tittar ut från denne vandrares ryggsäck.

Nu på söndag är det tryffelfest i Saint Geniès, två mil från Montpellier. Om det inte regnar för mycket så åker jag dit. Förevisning av tryffelsuggan Pépette är ett av paradnumren (som bekant används grisar, men även hundar, för att nosa upp tryffel). Jag hoppas få chansen att fotografera denna celebritet för publicering i denna blogg med världsexklusivitet.