söndag 16 oktober 2011

Birgitta i Languedoc

Den första överraskningen kom när svensk-franska Kristina och jag kom in på vinhandeln i St.Saturnin och såg en flaska med etiketten "La cuvée de Ste.Brigitte" och en liten svensk flagga på ett hörn.

Sainte Brigitte de Suède är Den Heliga Birgitta på franska.

Vi körde vidare, på väg till Pezenas, och stötte då på en liten skylt som pekade åt vänster: "S.Brigitte". Vi kunde inte motstå frestelsen och svängde dit pilen pekade. En trång liten väg bland vinodlingarna, vissna löv och endast några skrumpna druvor kvar på stockarna, som sig bör i oktober, då skörden är över.

Så kom vi till det lilla samhället med det svenskklingande namnet. Mycket riktigt fanns en kapell där med en staty av Birgitta.

Vadan denna glöd för ett svenskt helgon i denna del av Frankrike?

Svaret är att hon passerade trakten 1341, på väg till Compostela, i sällskap av maken Ulf. Troligen hälsade hon också på i Gelloneklostret i Saint-Guilhem-le-Désert, där det förvaras en relik från det heliga korset.

Hennes besök lämnade spår eftersom än idag heter stadsdelen där kapellen står Ste.Brigitte. Den tillhör den lite större staden St.André de Sangonis.

Förresten: Ste.Brigitte är en appellation controlée Coteaux du Languedoc, håller 13% och är gjort på Grenache (50%), Syrah (10%) och Mourvèdre (40%). Nio euro flaskan.

söndag 9 oktober 2011

Luthiers


Montpellier är en viktig fiolbyggarstad. På franska heter fiolbygge ”lutherie”. Konsten att bygga fioler är helt åtskild från konsten att bygga stråk: det kallas ”Archeterie”. Men det förekommer förstås att ”luthier” och ”archetier” inkarneras i samma person…

Om Italien är fiolbyggarnas förlovade land (Stradivarius, Guarnieri) så anses Frankrike bäst när det gäller stråken.

Den äldsta grundades av Jean-Marie Valenzano runt 1813. Idag finns det inte mindre än tio fiolverkstäder, vilket är mycket med tanke på att befolkningen är runt fyrahundra tusen. Få städer, frånsett Cremona i Italien, har en sådan fiolbyggartäthet. Utvecklingen tog särskilt fart i Montpellier under de senaste tjugofem åren. Många av verkstäderna finns runt Place Sainte-Anne, där även musikhögsskolan ligger.

Länge sysslade ”les luthiers” med att reparera gamla instrument, inte bygga nya. Bara gamla fioler ansågs ha de riktiga kvalitéerna. Detta ändrades runt 1970. I städer där yrket hade gamla traditioner var det svårt för nya hantverkare att etablera sig. I Montpellier däremot togs de emot med öppna armar.

Fiolbyggarna organiserar ”la Fête des Luthiers” i mitten på april, med konserter och föreläsningar.

lördag 1 oktober 2011

Gamla stenar i Murviel

En helg i mitten på september är det Les Journées du Patrimoine i Frankrike. Le Patrimoine, det är kulturarvet, närmare bestämt monumenten. Den helgen kan man besöka herrgårdar och palats som i vanliga fall inte är öppna för allmänheten. Den mest kända, och den som lockar flest besökare, är Elyséepalatset i Paris, där republikens president bor.

Men monumentdagarna kan också innebära gratisentré till muséer eller visning av sådant som annars inte går att se.

Jag passade på att titta på utgrävningar i Murviel, alldeles intill Montpellier. Där har det funnits ett galliskt oppidum och senare en romersk stad. Det var knappast en av de största men den hade ändå sitt lilla forum, med tempel, bad och annat som tillhörde livets nödtorft för romarna.



Av detta finns bara grunderna kvar, samt en och annan mur. Den största förstörelsen orsakades av återanvändningsiver: folk kom och försåg sig av stenar för att bygga annat. Värdet av att bevara gamla monument är ett modernt begrepp.

Det enda som klarade sig undan plundrarna var det som blev täckt av jord som lössgjorts av regn och vind och gled nedför sluttningarna.

Naturen bevarade det som kulturen inte förmådde.

Under Journées du Patrimoine kom chefsarkeologen Patrick Thollard och berättade för publiken vad som blivit utgrävd under 2011 och vad nästa steg skulle bli. Utgrävningsarbete pågår endast en månad om året, eftersom de som arbetar med det är professorer och studenter på universitetet. Gratisarbete alltså till stora delar.

Det kan ta årtionden innan alla lämningar är frigjorda, och ingen vet vad som gömmer sig under två tusen års jordavlagringar.