Språkförbistring

Julhandel pågår för fullt i Montpellier. På ”Grand Sud”, ett av köpcentra runt staden, har Papa Noël med sina medhjälpare fullt sjå med att krama små barn och låta sig fotograferas med dem i famnen.

När jag skall gå ut för att njuta av vintersolen, ser jag en skylt på utgångsdörren. ”Se dig snart”.

Bredvid finns skyltar på andra språk: ”A bientôt!”, ”Bis bald”, ”See you soon”. Men de har inte nöjt sig med de största språken utan de har även översatt till svenska och finska, vilket de skall ha en eloge för. Vad ”See you soon” heter på finska har jag inte lagt på minnet. Men på svenska heter det ”Se dig snart”.

När  skall jag in igen, efter att ha lapat lite sol, möter mig en annan skylt, en som önskar mig välkommen den här gången och även den på svenska. ”Se dig snart”.

"Se dig snart!" säger svensken när gästen skall gå hem. Och, ”Se dig snart!”, när han kommer åter på besök. Ett konstigt språk, svenskan. Men enkelt.

P.S: det är inte bara svenskan som misshandlas på Centre Commercial Grand Sud; även den spanska  välkomstskylten är felstavad.

Viols-le-Fort

Viols-le-fort heter charmiga byn för dagen. Ännu en av dessa byar inom en halvtimme från regionalcentrum Montpellier, dit framgångsrika stadsbor flyttar när de har råd (och lust). Men det finns också en lokalbefolkning förstås, sådana som har fötts där eller i grannbyn (som föga fantasirikt heter Viols-en-Laval).

Där bor Violsborna i sina prydliga medeltida hus, varenda sten putsad, vartenda fönster noga restaurerat, allt precis som på 1200-talet. Precis? Nja, inte riktigt. Där en familj bor nu bodde nog tio på medeltiden. Och där dagens bybor åker till Montpellier eller Nimes på en halvtimme för att handla eller gå på bio så tog en liknande resa hela dygn, så pass mycket faktiskt att få hade möjlighet att företa sig den.

Byborna i Viols såg aldrig någon annan by än den egna. Montpellier hade de bara hört talas om. Paris låg granne med månen. Nej, hela deras liv utspelade sig på hemmaplan.

En annan skillnad är att dagens bybor inte behöver bekymra sig för invasioner. Annat var det på 1300-talet. Under hundraåriga kriget härjade beväpnade band (legosoldater, franska men även engelska, särskilt The Black Prince var ökänd i trakterna) och såg man inte till att ta skydd bakom tjocka stadsmurar så riskerade man att bli plundrad eller värre.

De pittoreska trånga gränderna var fulla med skräp (eller, som sagt, värre...) eftersom avlopp var ett okänt begrepp. Och där gatorna är i dag lugna, rensopade och oftast öde så var de fulla med hantverkare, handelsmän, präster, bönder, pigor, lärlingar och dagdrivare.

Av medeltiden finns bara fasaderna kvar. Men vackra är de nog ändå.

Byn ligger vackert till

Le Pont du Gard

Jag har inte hunnit skriva på ett bra tag.  Och det är knappt att jag hinner det nu heller. Men bara för att det skall märkas att bloggen inte är definitivt avsomnad (inte alls, verkligen inte!), så återanvänder jag lite gammalt material, eller inte så gammalt, bara några månader egentligen.

Bilderna föreställer Le Pont du Gard, den mäktiga akvedukten romarna byggde för att förse Nimes med vatten. Den räknas som en av de största kvarvarande romerska byggen. Och efter att ha varit i Rom några dagar i mycket gott sällskap (hej Britt-Marie och Arne) så vågar jag hävda att de bäst bevarade romerska byggnaderna finns inte i Rom (med undantag för Colosseum och Panteon) eller ens i Italien utan snarare i Languedoc och Provence.

Jag tänker inte bara på denna akvedukt utan också på arenorna i Nimes och Arles samt La Maison Carrée, även den i Nimes, ett romerskt tempel i förvånande gott skick. Visst var Forum Romanum hjärtat i imperiet men där finns inte en enda byggnad i något som ens liknar ursprungligt skick. Men titta på denna akvedukt! Den skulle kunna förse en hel stad med vatten än idag.

Fransk snabbmat

Är ni i Nimes och vill äta något snabbt och gott (rätt så snabbt och mycket gott) så leta efter hallarna. Les Halles Centrales. Därinne, bland fiskaffärer och "charcuteries" finns "Halles Auberge", en enkel restaurant med några få bord och en hel del sittplatser runt bardisken.

 Det fina med Auberge är att de lagar lokala specialiteter. Vad sägs om ankhjärtan? Och kaninlever? Undrar ni hur lammfötter smakar så är det här rätta stället ("pieds paquets" heter rätten, bördig från Provence). Men de har också mer konventionell mat som lammbullar, grillad camembert och friterade grönsaker. 

Särskilt billigt är det inte, med tanke på den enkla lokalen. Men jag kom undan med 18,50 för en rätt och dessert samt ett glas vin. Runt 160 spänn, ungefär vad ett glas vin kostar i Stockholm i dag. Nåja, två glas vin då! Räkna med väntetid. För mig räckte det med fem minuter men det kan bli längre. Det är ingen kö utan man antecknar sitt namn på en tavla och så väntar man på att bli kallad. Det går också att boka bord eller barstol.

 Vad jag åt? Jag funderade på aioli men det åt jag för bara några veckor sedan. Bland dagens rätter fanns något som hette "Agrillade Saint-Gilloise" (se bilden överst). Jag missade a:et och läste "Grillade", vilket betyder förstås något grillat. Jag kände inte riktigt för det, men så upptäckte jag den felande vokalen. Och Agrillade är något helt annat. Huvudingrediensen är "paleron", en mycket billig oxköttsort som kommer från djurets rygg. Man strimlar det och lägger det i en ugnsform i lager, med bl a lök, vitlök, sardeller och persilja. Lite vinäger (därav namnet, eftersom "sur" heter "aigre" på franska, surkött ungefär). In i ugnen med det och där stannar den i ca 4 timmar. Det smakar godare dagen efter, sägs det.

Detta är en specialitet som få utanför Camargue hört talas om och jag undrar om någon fransk kokbok  tar upp den.

Efterrätt: Clafoutis med äpplen och mandlar

 "à la Saint-Gilloise" betyder "från Saint-Gilles". Saint-Gilles är en liten stad jag skrivit ett par gånger om. En gång i tiden (medeltiden) en viktig hamnstad i hjärtat av La Camargue. Idag mest känd för sin vackra kyrkas romanska fasad. Även beryktad som en av de starkaste fästen i Frankrike för högerextrema och främlingsfientliga Nationalfronten.

Hervé Di Rosa

Så heter en konstnär från Sète, landsman m.a.o. till Brassens, Paul Valèry och Jean Vilar. Han företräder en konstriktning som skulle kunna kallas ”brut” eller naiv. Han inspireras av seriefigurer men även av afrikansk konst. Och han är inte ensam i Sète om att göra det, det finns en hel skola med bl a Robert Combas. Andra (som jag tycker) själsfränder skulle kunna vara Keith Haring och Jean-Michel Basquiat.

Di Rosa har grundat MIAM, ett museum i Sète ägnat åt ”arts modestes”. Hur översätter man det? Blygsam konst, ordagrant. Konst utan pretentioner. Konst som aldrig skulle få komma in i andra konstmuseer, eftersom den är framställd av folk som inte satt sin fot i en konstskola och som själv inte skulla komma på tanken att kalla det de gör för ”konst”. Inte heller är de naivister; naivister målar tavlor, blygsamma konstnärer tecknar, täljer eller dekorerar, men utan ramar, inget som går att hänga på en vägg. Ja, begreppet är vittsträckt och där ryms reklambilder, gamla öletiketter, tändsticksaskar, m.m.

Ett annat kännetecken för Arts Modestes är nog av de brukar anses kitsch, dålig smak. Hervé Di Rosa vill slå ett slag för den dåliga smaken, upphöja det till konst, om än blygsam konst.

Nu har Di Rosa för första gången haft en stor utställning i grannstaden Montpellier och den är sevärd. För platsens skull om inte annat: Sainte-Anne, en desakraliserad nygotisk kyrka. Sainte-Annes spira skall vara stadens högsta punkt och den bygdes runt 1860 just med den avsikten: att vara ett landmärke, något som skulle synas från långt håll. Det kan den alltjämt men av någon anledning slutade man hålla mässor där: istället har det blivit konsthall av det. En märklig och inspirerande konsthall, med sina färggranna pelare och sina spetsbågar och dekorerade fönsterglas.

Utställningen heter Procession och består av ett trettiotal skulpturer som föreställer diverse  människoliknande varelser, en jungfru med tjugotre ögon, en man med fyra penisar, Polygam kallad, och många andra fantasifigurer. Många ser afrikanska ut och det är ingen slump eftersom Di Rosa tillverkade dem i samarbete med senegalesiska hantverkare.

Kontrasten mellan de idolliknande gestalter och kyrkorummet ger ett minst sagt ekumeniskt intryck.

Fritt inträde, utställningen stänger den 4 november.

Caravaggio och hans gäng

Ursäkta bilden, inget för de hjärtsvaga, men detta är faktiskt stor konst så att, lite blod får man tåla. En hel del blod faktiskt.  Målaren heter Caravaggio, han dog 1610 och är föremål för en stor utställning på Musée Fabre i Montpellier som avslutas nu i helgen. Ifall någon som läser detta vill skynda hit för att inte missa den så är en varning på sin plats: bara sju-åtta verk är av Caravaggio himself. Nittio procent av utställningen ägnas "caravagismen", d v s samtida konstnärer som influerades av mästaren och målade i hans stil.   Utställningen har även en Toulouse-del, men där finns ingen Caravaggio alls, bara hans efterföljare i Norra Europa.

Caravaggio levde ett våldsamt liv. Han gillade kortspel och krogbråk men gick för långt när han dödade en rival i kärlek. Efter det fick han lämna Rom och söka tillflykt till Neapel och Malta, vilket han fick eftersom han  var en stor konstnär de stunder han kunde låta bli att dräpa folk.

Inte så konstigt kanske att det finns så mycket blod och våld i hans tolkningar av scener från gamla och nya testamentet. Men om man för ett ögonblick kan vända bort blicken från avskurna lem och avhuggna huvud (utställningen är en orgie i sådana fritt hängande huvud, tillhörande Holofernes, Johannes Döparen eller Goliath) så kan man lägga märke till andra aspekter som den dramatiska användningen av ljuskontrasterna och den för sin tid ovanliga realismen i avbildningen av kroppar och ansikten. Han var inte intresserad av att måla idealiskt vackra människor utan hans modeller var vanlig folk, vilka han målade ytterst realistiskt.

"Derniers jours!" Sista dagarna! Utställningen stänger den 14 oktober

Aix-en-Provence

Provences huvudstad (eller är det Marseille som är det?), är Aix den charmigaste staden i Sydfrankrike, åtminstone så långt jag har sett. Arkitekturen är mestadels barock och Italien känns aldrig långt borta. Skulle Aix kunna vara en italiensk stad? Inte helt. Det franska är också närvarande. En bra mix av det bästa i Frankrike med det vackraste från Italien.

Inga särskilt märkvärdiga monument, det är helheten som är vacker.  Fasadernas varma färger, ljusockra eller gula, de höga platanerna, de otaliga fontänerna, de små intima torgen. Jag kan inte uttala mig om hur det är att bo här men staden tycks förkroppsliga begreppet livsglädje, "la joie de vivre."

Staden är inte stor, ett par hundra tusen ungefär, men den ligger någon halvtimme från metropolen och hamnstaden Marseille. Men medan Marseille är proletär så är Aix borgerlig så det förslår.

Här finns en av världens mest kända stråk: le Cours Mirabeau, Aixs svar till Barcelonas ramblas och Beziers Allées Paul Riquet, kantad av kaféterrasser och fina butiker.

Cours Mirabeau

Så här stillfullt kan man kyla ner vinflaskor, om man bor i Aix, fontänernas stad. 

Aioli

Kan man verkligen ha en blogg om Languedoc utan att någonsin nämna ordet "aioli"?

Jo, det kan man, eftersom aioli är en provençalsk rätt, även om man äter det även här liksom i hela Frankrike. Länge levde jag i föreställningen att aioli bara var en sås, mycket lik majonnäs. Häromdagen lärde jag mig att det också är en hel maträtt, som äts helst på fredagar.

Som bilden visar så består den av kokta potatisar, gröna ärter, morötter, blomkål, samt kokt fisk och ett hårdkokt ägg. I mitten, aiolisåsen, som allting doppas i.

Aioli tillagas för övrigt i stort sätt som majonnäs. Skillnaden är framför allt vitlöken, som ger sitt nam till aioli (vitlök = ail), men också brödsmulorna.

På vingården

Häromdagen var jag med på ett besök hos en vinproducent i den lilla byn Lauret, i regionen Pic Saint-Loup. Den energiske unge mannen, Fabrice Bonmarchand, driver, tillsammans med frun och en anställd, Le Mas de l’Oncle, en ”domaine” som de övertog för bara något år sedan.

Le site web du Mas de l'Oncle

Besöket, som ett tiotal personer hade anmält sig till, började med en promenad i vinfälten. Där fick vi oerhört mycket information om Pic Saint-Loup, som, förutom namnet på en bergtopp och trakten runt omkring den, är en AOP. AOP= Appelation d’Origine Protegée, det som förut hette AOC.

AOP i Languedoc

Alla kan producera viner i Pic St.Loup men bara några har rätt att trycka ”AOP Pic St.Loup” på etiketten. Dels måste jordmånen på deras åker vara den rätta, dels måste druvsorterna vara de godkända (Grenache, Syrah och Mourvèdre i huvudsak). Dessutom måste man följa en lång lista specifikationer, som antal druvklasar per vinranka, antal liter per hektar, med mycket mera.

Mas de l'Oncles bästa viner är AOP Pic St Loup. Men det finns producenter som nobbar den eftertraktade AOP eftersom man måste betala en avgift till föreningen som administrerar märket. Dessutom vill de kanske odla och ”vinifiera” på sitt sätt. I så fall får de nöja sig med att kalla sitt vin ”Vin de pays”, som inte låter lika flashigt. Men har man en bra kundkrets och är man tillräckligt känd så har man råd att avstå från AOP, som är i mycket en marknadsföringsgrej. Systembolaget hade för några år sedan några viner som kallades ”lantviner”, jag undrar om det var en översättning av Vin de Pays.

Besöket fortsatte i ”vinfabriken”, där vi kunde beundra de gigantiska behållarna där de nyskördade druvorna ligger och jäser. Fabrice använder olika behållare för olika druvsorter och håller även reda på mognadsgraden när de skördades, för att kunna behandla dem var och en på sitt sätt. Efter några veckor och diverse manipulationer, är det dags att tappa dem i fat.

Vi gick ner i källaren och studerade faten, ett trettiotal bara eftersom detta är en liten producent. När tiden (och vinet) är mogen så är det dags att blanda de olika sorterna för att få fram slutprodukten, det som kommer att hamna i våra vinglas. Detta är ett avgörande steg, som tas i samråd med vinprovare och, framför allt, önologen, vinexperten. Även om producenten är själv en expert, vill han ha ”a second opinion”, en bollplanka att diskutera med, en som dessutom håller sig à jour med de senaste rönen, och det är där önologen kommer in.

 Det man kommer fram efter alla överläggningar är ”formeln” för Årets Vin, alltså hur många procent av vilken sort. Sedan är det bara att blanda i stor skala och tappa i de cirka femtiotusen flaskor som är årets produktion för en sån här liten vingård.


Efter föreläsningen fick vi smaka vinerna, i pyttesmå mängder med tanke på att de flesta skulle ta bilen hem efteråt. Om jag vore en expert så skulle jag nu utgjuta mig i långa tirader om aromer, färgnyanser, mognad, balans och bouquet. Nu är jag inte en expert utan, än så länge, bara en som tycker om vin. Min skala omfattar tre betyg: JG (Jävligt Gott) , (RSO) Rätt Så Okej  och TBDHS (Ta Bort Det Här Snälla!) Av Fabrices fem viner fick fyra JG och en RSO.

Besöket, som pågick i tre timmar, och som är klart att rekommendera, kostade 14,50 euros. I det ingick förutom vinerna en matbit som för kvällen var grillade brochetter.

Att komma tillbaka

"La rentrée" är ett urfranskt fenomen som återkommer så här års, år efter år. Ordet kommer från verbet "rentrer", som betyder "att komma tillbaka".  "Rentrée" betyder alltså "återkomst". Från början har det med skolvärlden att göra, "La rentrée scolaire" betyder "början på det nya skolåret, på höstterminen". Men nu talas det också om "la rentrée littéraire", "la rentrée du cinéma", "la rentrée politique".

Det man återvänder från är då sommarlovet. "Sommarens slut" låter vemodigt. "Början på ett nytt arbetsår" är betydligt mer optimistiskt. Och det är så "la rentrée" låter på franska. Tidningarna är fulla med reportage om vad det kostar i år att skaffa böcker och skrivhäften till barnen, men också om vilka nya romaner som ges ut och om vilka politiska utspel som är på gång, nu när parlamentarikerna återvänder till sina bänkar.

Det får bli en "rentrée" för bloggen också, efter en välförtjänt (?) sommarpaus.

Läs här om hur la rentrée kan te sig för en svenskfransk familj fr Languedoc:

http://brevfranservian.blogspot.fr/2012/09/la-rentree.html

Denna bild borde  bara i vänsterspalten men jag lyckas inte placera den rätt.

Namnsdagar

Idag 2 september är det Justus eller Justina som firas i Sverige. I Frankrike är det Ingrid. "Sainte-Ingrid", uplyser Languedoctidningen Midi-Libre "var kung Knuts barnbarn. Hon får av påven tillåtelsen att grunda en sluten och kontemplativ nunneorden. Hon förverkligar projetet i Skänninge, där hon dör år 1282."

De som döpts till Ingrid är, enligt Midi-Libre,  aktiva och uthålliga, grön är deras färg och deras siffra sju.

Inte för att skryta men, utan denna blogg hade dessa väsentliga fakta förblivit okända för en svensk publik.

Ingen orsak.

Sensommar

Trakten av Pic St.Loup

Sommaren lider mot sitt slut härnere vid Medelhavet, vilket inte hindrar att man ännu måste sova med fläkten på. Jag tillbringade en månad i Bretagne och, vilken skillnad! Sommaren däruppe är precis som svensk sommar, temperaturer mellan 12 och 22 för det mesta, med toppar på 30 men bara då och då.

När jag tog tåget dit så hade vi 34 i Montpellier och jag tyckte inte det var någon idé att kånka på några varma kläder, nöjde mig med en mycket tunn sommarjacka. Misstag. Jag var tvungen att köpa en fleeceväst i Saint-Malo, på sommarrean som tur var.  (OBS, SE NEDAN!)

Sensommar är "vendange" tid. Vinskörden. I år har sommaren varit mycket torr, vilket ger dåliga skördar, kanske de sämsta på många år. Men någonting blir det nog i alla fall.

I morgon tänkte jag åka till trakten av Pic Saint Loup, bara ett par mil från Montpellier. Där görs ett av de bästa vinerna i regionen. Och där anordnas en visning av en vingård, med förklaringar om hur hela processen går till och, naturligtvis, avsmakning av slutprodukten.

Som korrespondent av Bloggen om Languedoc kommer jag att rapportera från detta evenemang i ett kommande inlägg (om jag lyckas köra hem efter vinprovningen...)

Det har kommit klagomål från bretonskt håll om den bild som detta inlägg ger av Bretagnes klimat. Klimatet är inte alls så dåligt, hävdas, och dessutom så finns det så mycket annat vackert i Bretagne så varför fästa sig vid en eller annan regnskur?

Bloggen kan inte annat än instämma, särskilt som bloggen har blivit lovad gratisinkvartering på en känd B&B i regionen. Denna blogg är vederhäftig men för den skull inte omutlig. Tvärtom, tvärtom.

Hur som helst: ingen skugga må falla över Bretagne, en av Frankrikes vackraste regioner, med sol eller med regn.Varför skulle annars Bodil Malmsten bosatt sig här?  Vem vet, kanske byter bloggen så småningon namn till "Bloggen om Languedoc och Bretagne"...

Havskyrkogården

Sète är inte stor men det finns en del illustra personligheter som föddes här. Till dem hör Paul Valery, en av Frankrikes superstars när det gäller litteratur. Han levde mellan 1880 och 1950, cirka. En av hans mest kända diktverk heter "Le cimetière marin", kyrkogården vid havet.

Den är inspirerad av den ena av Sètes begravningsplatser, den som ligger högst upp och den som erbjuder, möjligen, världens bästa utsikt åt sina "intagna". Det blå Medelhavet utgör bakgrunden för gravstenar och mausoléer. Och själve Paul Valery är självklart begraven här.

Strax ovanför kyrkogården finns konstmuseet som bär Valérys namn den med. Det har en liten, lättöverskådlig samling målningar de flesta med motiv från staden. Och den anordnar intressanta temporära utställningar, just nu av Auguste Chabaud, "fauve" och expressionist från förra seklets början.

Roquefort

Denna bloggs “Mission” är ju att sprida kunskap om gamla dammiga byar och ruttna ostar. Hittills har jag av obegripliga skäl låtit bli att berätta om den som är Frankrikes kanske mesta ruttna ost (eller mest ruttna??). Ja, jag vet att Normandie har sin Camembert som, rätt behandlad, utvecklar en arom som inte är att leka med, men härnere i Languedoc finns en annan, minst lika känd som Camembert, nämligen Roquefort.

På svenska kallas det blåmögelost och det finns många sådana ostar runtom I världen, i Danmark inte minst. Cabrales, i Spanien, är också blå eller grön. Men den allra mest kända är ändå roquefort. Den framställs I en stad som, föga originellt, heter Roquefort-sur-Soulzon. Icke att förväxla med Rochefort, på Atlantkusten  I Rochefort tillverkas ingen ost men stan är känd för att Jacques Demy filmade där “Les demoiselles de Rochefort”, en rolig och vacker musical med Catherine Deneuve och hennes för tidigt försvunna syster Francoise Dorleac.

Men tillbaka till Roquefort. Den lilla staden ligger I trakten av Cevennerna, en och en halv timme från Montpellier. Det vimlar av ostfabriker, den mest kända är Societé, näst bäst är Papillon och sedan finns flera mindre fabriker. De flesta erbuder guidad besök i sina källare, som inkluderar gratis avsmakning.

Roquefort hävdar att endast där kan riktiga roquefortostar tillverkas (“blott Roquefort roquefortostar har...”) , eftersom där finns några märkliga sprickor I berggrunden (“fleurines”) som gör att ostarna kan andas medans de ruttnar (förlåt, mognar) i de djupa välvda källarna.

Mjölken kommer från får som betar på en höjd av 700-1100 meter. Men ingen roquefortost utan bacill. Och inte vilken bacill som helst duger, nej, det skall vara Pénicillium Roqueforti. För att “producera” bacillen så börjar man med att baka rågbröd. Brödet skall, till skillnad från bröd avsett att ätas, vara hårt, nästan bränt utanpå men samitidigt rått inuti. I denna helt misslyckade bageriprodukt trivs nämligen roquefortbacillen. 
 

Det finns inte mycket annat att se I Roquefort-sur-Soulzon, men staden ligger på Larzacplatån där det finns en hel del intressanta byar, .tempelriddarnas  bl a. 

Anduze

Languedoc är Languedoc och Provence är Provence. Men det finns ställen i Languedoc som påminner mycket om Provence så att, gränsen är inte så tydlig som man skulle kunna tro. Nimes till exempel anses att vissa höra till Provence snarare än till Languedoc, även om det administrativt hör till det senare.

Överhuvudtaget är det departementet (Gard) lite provensalskt av sig. Det ser man på utbudet av regionala souvenirer: här hittar man tyger med provensalskt mönster samt olika prylar som föreställer cikador, som ju är Provences nationalinsekt. Det ser man också på atmosfären i en del småstäder. Uzes är ett exempel, som jag redan berättat om.(Inlägget om Uzes)

Anduzekruka

Idag tänkte jag berätta om Anduze. Alla i regionen har hört talas om Anduze. Härifrån kommer en sorts jättekrukor som ses lite varstans i regionen: Anduzekrukor. Vidare så har ett mäktigt släkt hållit hus här under medeltiden ("le seigneur d'Anduze"). Men Anduze är, förutom allt det där, en mycket trivsam liten stad som, om det inte var så att den ligger vid foten av Cevennerna, skulle mycket väl pryda sin plats i Provence. I trakten av Les Alpilles, förslagsvis.

Jag har svårt att definiera vad som är specifikt provensalskt. Men det har att göra med färgen på fasaderna och fönsterluckorna, som är ljusare än i Languedoc, mer italienskt så att säga. Landskapet känns mer leende, och det förklarade någon för mig med att markanvändningen är mer varierad. I Languedoc är t ex vinodlingarna oftast mycket stora till arealen och vart man vänder blicken så ser man bara vinrankor. I Provence kan man hitta också småodlingar, insprängda i "la garrigue".

Garrigue är det typiska medelhavslandskapet med buskar och små träd; jorden, med mycket kalksten, är inte bördig (dessutom är det ont om vatten) varför garrigue har inte så stor ekonomisk betydelse, förutom som betesmark för getter och som produktionszon för "herbes de Provence", alltså timjan, rosmarin och andra örter som växer vilt och äts av getterna, vilket ger ostarna (t ex Le Pelardon) (Se ett annat inlägg)sin speciella smak.

Provence har också haft en annan historia än Languedoc. Languedoc blev införlivat med Frankrike runt år 1200. För Provence dröjde ytterligare trehundra år, under vilka de styrdes av olika feodalherrar som ytterst lydde germanska kejsaren, på så sätt att Rhonefloden utgjorde länge gränsen mellan Kungadömet (Frankrike alltså) och Kejsardömet (kejsaren i Wien). Det är talande hur städerna Beaucaire och Tarascon har varsin imponerande befästa borg, som står och tycks bevaka varandra på varsin sida av Rhone.

Jag måste också säga att, även om Provence kan tyckas mer charmerande, så är det också mer exploaterat av turismen och mindre autentisk (det märks att jag talar i egen sak, som Languedocbo...) Priserna är dessutom humanare i Languedoc. Och så ligger Provence bara någon timmes resa härifrån...det är vad en provensalsk patriot skulle antagligen säga: "det bästa med Languedoc är att det ligger så nära Provence..."

Conques

Vem har inte drömt om att vandra längs pilgrimsvägen till Santiago de Compostela, i nordöstra Spanien?

 En hel del har det inte, antar jag. Men många umgås faktiskt med tanken.

Nu handlar inte denna blogg om Spanien utan om Sydfrankrike. Men vägarna till Compostela går genom södra Frankrike. Och en av orterna som pilgrimerna brukade besöka heter Conques. Jag har nyligen varit där, på motorburen pilgrimsfärd. Jag var på väg till Bretagne och av en slump råkade jag se skylten ”Conques”. Jag hade hört talas om staden och, nyfiken som jag är, vek jag av från huvudvägen för att ta mig en titt.

Det var en fin liten stad, av samma sort som Minerve, som jag skrev om nyligen. Men staden är idag framför allt etappstad på Compostelavägen. Många sportiga och andliga turister övernattar här alltså. Utan att vara varken sportig eller andlig så bestämde jag mig ändå för att tillbringa natten där jag med. Klockan hade blivit mycket och när jag såg att vandrarhemmet erbjöd nattrum inklusive middag för 30 euros tvekade jag inte. Och det var ett klokt beslut.

Dels fick man umgås med de riktiga pilgrimerna och höra deras berättelser, dels fick man också besöka den oerhört vackra romanska kyrkan tillägnad den lilla helgonflickan Sainte Foy (som översätts till spanska som Santa Fe, namnet på flera städer på den amerikanska kontinenten, däribland en i Argentina där jag råkar vara född).

En munk från Conques-klostret höll ett litet föredrag om basreliefen över kyrkans portal, full med mycket uttrycksfulla bilder från himmel och helvete. Munken hade en –för mig- överraskande humor och fick helvetesplågorna att låta rätt dråpliga. "Dråpliga" är nog rätt ord här.

Och så fick jag uppleva den lilla medeltida staden kvällstid, när de flesta turisterna gett sig iväg.

I detta före detta kloster, över vilkets entré vakar Den Heliga Foy, sover pilgrimerna.

Inne på pilgrimshemmet. Lägg märke till kängorna till höger.

 Till vänster, himlen, till höger, helvetet. Himlen verkar rätt bra men på högersidan är det mer action .  

Minerve

Minerve är en liten stad i departementet Hérault. Det är inget man passerar när man är på väg någon annanstans: Minerve ligger i en avkrok. Man kommer inte dit utan avsikt. Och det finns all anledning att komma till Minerve.

Minerve är en sorts Les Baux de Provence (se ett tidigare inlägg) i mindre format: en stad där allt är prydligt renoverat och som nu lever nästan uteslutande på turism. En stad som försöker med alla medel tjusa besökaren.

Naturligtvis så kan man bli lite blaserad på sådana städer, längta efter något mer ”autentiskt”. Men man kommer ändå inte ifrån att Minerve, liksom Les Baux, Saint-Guilhem, Castelnou, Conques med flera i den kategorin, är vacker som en juvel.

Det finns också städer som är samtidigt vackra och levande. Jag tänker på Aigues Mortes, som visserligen är nerlusad av turister året om men som också har en stor åretrunt befolkning. Folk som arbetar, går i skola, handlar, sköter sina trädgårdar. Som inte uteslutande lever på att serva turisterna alltså. Ett annat exempel är Saint Jean de Buèges, som jag också skrivit om i bloggen.

Och så finns de riktiga turistfällorna, ställen man skall undvika, i alla fall under högsäsong. Jag tänker på superstars bland turistställena: Carcassonne eller Mont Saint-Michel, uppe i Normandie. Det som stör är inte bara trängseln utan framför allt kommersen, överflödet av fula souvenirer och billig snabbmat.

Men jag har också varit där på höst eller vinter och då är upplevelsen en helt annan. Det är då sådana ställen kommer till sin rätt.

Men Minerve, den är vacker att se på året om. En liten välskött pärla till småstad.

Minerve har gett sitt namn till regionen Minervois, mest känd för sina goda röda viner och för sitt utomordentliga muskatvin, som framställs i Saint Jean de Minervois, även den en riktig avkrok där det, till skillnad från Minerve, inte finns mycket att se. Förutom La Maison du Muscat, där man kan avsmaka de aromatiska söta vita vinerna, för att inte tala om Eau de Vie de Muscat, ett muskatbrännvin som bränns lokalt och som i princip inte går att köpa någon annanstans än just här.

Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa en femtio centiliters flaska och det är verkligen gott. Aromatiskt som ”poire” fast med muskatsmak förstås.

Vägen tillbaka till Montpellier kan (med fördel, som det heter) gå via närliggande Saint-Chinian, en annan vinmetropol i regionen.

Apropå det så kan jag tala om att systemet har flera av de vinsorter jag nämnt i bloggen: Saint-Chinian, Faugères, Minervois, Pic Saint-Loup. Fast de har tyvärr valt de allra dyraste sorterna för en hundring och uppat. Härnere hittar man även dem i fyrtio-femtio kronors klassen och som inte är fy skam heller.

 

Slottet i Salses

Slottet eller snarare befästningen i Salses är från 1500 cirka. Den byggdes av spanjorerna på den tiden då gränsen mellan Spanien och Frankrike gick här, ca 20 km norr om Perpignan. Idag markerar det istället gränsen mellan Languedoc och Roussillon (d v s franska Katalonien,  med Perpignan som huvudort.)

Eftersom slottet ligger precis vid landsvägen, en väg som löper mellan lagunen (Etang de Salses) och bergen (Les Corbières) så var fransmännen tvungna att klara sig förbi slottet, något som inte alls var lätt.

Salses var en befästning av ny typ, en revolution inom branschen. Världens första bunker, enligt guiden, en ycket entusiastisk person som formligen älskar slottet . Bunker: med det menade han att det var nedsänkt och inte låg högt uppe på en kulle som slotten brukade dittills. Vidare, att den hade rundade kanter för att kanonkulorna skulle göra mindre skada och att den hade murar som var cirka 20 meter tjocka (!!).

Den var som en labyrint, med otaliga rum  som var disponerade i ett oregelbundet och helt ologiskt mönster, liksom korridorerna som förband dem. D v s att om fransmännen lyckades ta sig igenom murarna så skulle de gå vilse inne i slottet och vara ett tacksamt mål för de spanska kulorna. Även spanjorerna kunde naturligtvis gå vilse där; för att undvika detta fick de en grundlig utbildning som tog flera månader.

Alltihop var djävulskt uttänkt. Trappstegen t ex var mycket höga och dessutom av olika höjd för att göra det svårare att klättra uppför dem.

Den var helt enkelt ointaglig... ända till den dan då den intogs.

Nåja, det som till sist hände var att artilleriet gjorde framsteg så att hundra år senare så var inte Salses lika ointaglig längre. Och så att trupperna som bemannade den var inte riktigt förberedda när den stora dagen kom (hade nog missat grundutbildning och gått vilse själva möjligen). Men den hade faktiskt utsatts för belägringar tidigare och klarat dem så något fuskverk var det sannerligen inte.

Sedan (1659) flyttades gränsen. Salses hamnade på franskt territorium, långt från den nya gränsen (Pyreneerna) och vad gjorde den då för nytta? Ungefär som att ha ett slott i Jönköping för att försvara Sverige mot danskarna.

Ingen nytta alls, alltså tänkte man riva den. Men det är inte så lätt att riva 20-meter tjocka murar... Det var så svårt och skulle bli så kostsamt så fransmännen fann sig i att ha kvar eländet. Vilket var bra för nu är det ett omtyckt besöksmål.

Hus i kvadrat

Detta är "la Maison Carrée" i Nimes. Ett romerskt tempel som lär vara det bäst bevarade någonstans ("carrée" betyder "kvadratiskt"). Nimes är rik på romerska kvarlevor: förutom denna finns circusen, Dianas tempel, La Tour Magne, Augusti Port samt en stor samling av romerska gravstenar, väldigt intressanta för den som kan latin. Romerska milstolpar finns också, som talade om hur långt man hade att åka innan man kom till Nimes, Arles eller Beziers om man åkte på Via Domitia, den romerska "motorvägen" som förband Italien med Spanien.

Mittemot La Maison Carrée finns Le Carré des Arts,  ritad av Sir Norman Foster, en pendang till den romerska byggnaden byggt två tusen år senare.  Den rymmer konstmuseum och bibliotek. På terrassen finns en cafeteria med superb vy över gamla Nimes.

Slottet i Portes

Imponerande eller hur? Slottet är naturligtvis från medeltiden, fast den främre delen, den som ser ut som ett skeps före, är från 1600-talet. Det syns direkt att det inte är samma stil som resten, tycker jag.

Slottet har länge varit en ruin men sedan några år tillbaka har en grupp entusiaster gett sig den på att de skall restaurera den. Det tycks finnas konflikter mellan dem och ägaren, men slottet kommer i vilket fall att öppnas för besök i maj, för första gången tror jag.  "Cevennernas skepp", som den kallas på grund av sin form, ligger cirka 600 m över havsnivån, omgiven av berg (Cevennerna, alldeles precis). Alldeles i närheten ligger byn Portes, som saknar allt intresse (ursäkta mig, alla Portesbor...)

Utsikt från slottet

Slottet är värt ett besök, även om det tar tid att ta sig dit, i alla fall om man bor nära Medelhavskusten. Och vägen går via Alès, en sympatisk före detta industristad, inte så vacker men med mycket aktivt kulturliv.

TILLÄGG:
Här, en länk till Miras blogg (Miras mirakel) där det finns fler bilder på slottet i Portes, som även hon besökt.
http://mirasmirakel.blogspot.se/2011/10/chateau-de-portes-ett-skepp-i.html

Ursprungssyftet med borgen tycks ha varit att skydda pilgrimerna på väg från Orléans, inte till Compostela för en gångs skull, utan till Saint Gilles du Gard i Camargue, där det finns en superb romansk kyrka, en  helgedom dit många vallfärdade.Se där ytterligare en koppling till La Camargue, Karin på Fox.

Abbaye (Klosterkyrkan) i Saint-Gilles du Gard

 TILLÄGG NR 2: gruppen entusiaster som håller på att renovera slottet, leds f.n. av Nils Pedersen, en parisare med danskt påbrå...