Hervé Di Rosa

Så heter en konstnär från Sète, landsman m.a.o. till Brassens, Paul Valèry och Jean Vilar. Han företräder en konstriktning som skulle kunna kallas ”brut” eller naiv. Han inspireras av seriefigurer men även av afrikansk konst. Och han är inte ensam i Sète om att göra det, det finns en hel skola med bl a Robert Combas. Andra (som jag tycker) själsfränder skulle kunna vara Keith Haring och Jean-Michel Basquiat.

Di Rosa har grundat MIAM, ett museum i Sète ägnat åt ”arts modestes”. Hur översätter man det? Blygsam konst, ordagrant. Konst utan pretentioner. Konst som aldrig skulle få komma in i andra konstmuseer, eftersom den är framställd av folk som inte satt sin fot i en konstskola och som själv inte skulla komma på tanken att kalla det de gör för ”konst”. Inte heller är de naivister; naivister målar tavlor, blygsamma konstnärer tecknar, täljer eller dekorerar, men utan ramar, inget som går att hänga på en vägg. Ja, begreppet är vittsträckt och där ryms reklambilder, gamla öletiketter, tändsticksaskar, m.m.

Ett annat kännetecken för Arts Modestes är nog av de brukar anses kitsch, dålig smak. Hervé Di Rosa vill slå ett slag för den dåliga smaken, upphöja det till konst, om än blygsam konst.

Nu har Di Rosa för första gången haft en stor utställning i grannstaden Montpellier och den är sevärd. För platsens skull om inte annat: Sainte-Anne, en desakraliserad nygotisk kyrka. Sainte-Annes spira skall vara stadens högsta punkt och den bygdes runt 1860 just med den avsikten: att vara ett landmärke, något som skulle synas från långt håll. Det kan den alltjämt men av någon anledning slutade man hålla mässor där: istället har det blivit konsthall av det. En märklig och inspirerande konsthall, med sina färggranna pelare och sina spetsbågar och dekorerade fönsterglas.

Utställningen heter Procession och består av ett trettiotal skulpturer som föreställer diverse  människoliknande varelser, en jungfru med tjugotre ögon, en man med fyra penisar, Polygam kallad, och många andra fantasifigurer. Många ser afrikanska ut och det är ingen slump eftersom Di Rosa tillverkade dem i samarbete med senegalesiska hantverkare.

Kontrasten mellan de idolliknande gestalter och kyrkorummet ger ett minst sagt ekumeniskt intryck.

Fritt inträde, utställningen stänger den 4 november.

Caravaggio och hans gäng

Ursäkta bilden, inget för de hjärtsvaga, men detta är faktiskt stor konst så att, lite blod får man tåla. En hel del blod faktiskt.  Målaren heter Caravaggio, han dog 1610 och är föremål för en stor utställning på Musée Fabre i Montpellier som avslutas nu i helgen. Ifall någon som läser detta vill skynda hit för att inte missa den så är en varning på sin plats: bara sju-åtta verk är av Caravaggio himself. Nittio procent av utställningen ägnas "caravagismen", d v s samtida konstnärer som influerades av mästaren och målade i hans stil.   Utställningen har även en Toulouse-del, men där finns ingen Caravaggio alls, bara hans efterföljare i Norra Europa.

Caravaggio levde ett våldsamt liv. Han gillade kortspel och krogbråk men gick för långt när han dödade en rival i kärlek. Efter det fick han lämna Rom och söka tillflykt till Neapel och Malta, vilket han fick eftersom han  var en stor konstnär de stunder han kunde låta bli att dräpa folk.

Inte så konstigt kanske att det finns så mycket blod och våld i hans tolkningar av scener från gamla och nya testamentet. Men om man för ett ögonblick kan vända bort blicken från avskurna lem och avhuggna huvud (utställningen är en orgie i sådana fritt hängande huvud, tillhörande Holofernes, Johannes Döparen eller Goliath) så kan man lägga märke till andra aspekter som den dramatiska användningen av ljuskontrasterna och den för sin tid ovanliga realismen i avbildningen av kroppar och ansikten. Han var inte intresserad av att måla idealiskt vackra människor utan hans modeller var vanlig folk, vilka han målade ytterst realistiskt.

"Derniers jours!" Sista dagarna! Utställningen stänger den 14 oktober

Aix-en-Provence

Provences huvudstad (eller är det Marseille som är det?), är Aix den charmigaste staden i Sydfrankrike, åtminstone så långt jag har sett. Arkitekturen är mestadels barock och Italien känns aldrig långt borta. Skulle Aix kunna vara en italiensk stad? Inte helt. Det franska är också närvarande. En bra mix av det bästa i Frankrike med det vackraste från Italien.

Inga särskilt märkvärdiga monument, det är helheten som är vacker.  Fasadernas varma färger, ljusockra eller gula, de höga platanerna, de otaliga fontänerna, de små intima torgen. Jag kan inte uttala mig om hur det är att bo här men staden tycks förkroppsliga begreppet livsglädje, "la joie de vivre."

Staden är inte stor, ett par hundra tusen ungefär, men den ligger någon halvtimme från metropolen och hamnstaden Marseille. Men medan Marseille är proletär så är Aix borgerlig så det förslår.

Här finns en av världens mest kända stråk: le Cours Mirabeau, Aixs svar till Barcelonas ramblas och Beziers Allées Paul Riquet, kantad av kaféterrasser och fina butiker.

Cours Mirabeau

Så här stillfullt kan man kyla ner vinflaskor, om man bor i Aix, fontänernas stad. 

Aioli

Kan man verkligen ha en blogg om Languedoc utan att någonsin nämna ordet "aioli"?

Jo, det kan man, eftersom aioli är en provençalsk rätt, även om man äter det även här liksom i hela Frankrike. Länge levde jag i föreställningen att aioli bara var en sås, mycket lik majonnäs. Häromdagen lärde jag mig att det också är en hel maträtt, som äts helst på fredagar.

Som bilden visar så består den av kokta potatisar, gröna ärter, morötter, blomkål, samt kokt fisk och ett hårdkokt ägg. I mitten, aiolisåsen, som allting doppas i.

Aioli tillagas för övrigt i stort sätt som majonnäs. Skillnaden är framför allt vitlöken, som ger sitt nam till aioli (vitlök = ail), men också brödsmulorna.