Le Pont du Gard

Jag har inte hunnit skriva på ett bra tag.  Och det är knappt att jag hinner det nu heller. Men bara för att det skall märkas att bloggen inte är definitivt avsomnad (inte alls, verkligen inte!), så återanvänder jag lite gammalt material, eller inte så gammalt, bara några månader egentligen.

Bilderna föreställer Le Pont du Gard, den mäktiga akvedukten romarna byggde för att förse Nimes med vatten. Den räknas som en av de största kvarvarande romerska byggen. Och efter att ha varit i Rom några dagar i mycket gott sällskap (hej Britt-Marie och Arne) så vågar jag hävda att de bäst bevarade romerska byggnaderna finns inte i Rom (med undantag för Colosseum och Panteon) eller ens i Italien utan snarare i Languedoc och Provence.

Jag tänker inte bara på denna akvedukt utan också på arenorna i Nimes och Arles samt La Maison Carrée, även den i Nimes, ett romerskt tempel i förvånande gott skick. Visst var Forum Romanum hjärtat i imperiet men där finns inte en enda byggnad i något som ens liknar ursprungligt skick. Men titta på denna akvedukt! Den skulle kunna förse en hel stad med vatten än idag.

Fransk snabbmat

Är ni i Nimes och vill äta något snabbt och gott (rätt så snabbt och mycket gott) så leta efter hallarna. Les Halles Centrales. Därinne, bland fiskaffärer och "charcuteries" finns "Halles Auberge", en enkel restaurant med några få bord och en hel del sittplatser runt bardisken.

 Det fina med Auberge är att de lagar lokala specialiteter. Vad sägs om ankhjärtan? Och kaninlever? Undrar ni hur lammfötter smakar så är det här rätta stället ("pieds paquets" heter rätten, bördig från Provence). Men de har också mer konventionell mat som lammbullar, grillad camembert och friterade grönsaker. 

Särskilt billigt är det inte, med tanke på den enkla lokalen. Men jag kom undan med 18,50 för en rätt och dessert samt ett glas vin. Runt 160 spänn, ungefär vad ett glas vin kostar i Stockholm i dag. Nåja, två glas vin då! Räkna med väntetid. För mig räckte det med fem minuter men det kan bli längre. Det är ingen kö utan man antecknar sitt namn på en tavla och så väntar man på att bli kallad. Det går också att boka bord eller barstol.

 Vad jag åt? Jag funderade på aioli men det åt jag för bara några veckor sedan. Bland dagens rätter fanns något som hette "Agrillade Saint-Gilloise" (se bilden överst). Jag missade a:et och läste "Grillade", vilket betyder förstås något grillat. Jag kände inte riktigt för det, men så upptäckte jag den felande vokalen. Och Agrillade är något helt annat. Huvudingrediensen är "paleron", en mycket billig oxköttsort som kommer från djurets rygg. Man strimlar det och lägger det i en ugnsform i lager, med bl a lök, vitlök, sardeller och persilja. Lite vinäger (därav namnet, eftersom "sur" heter "aigre" på franska, surkött ungefär). In i ugnen med det och där stannar den i ca 4 timmar. Det smakar godare dagen efter, sägs det.

Detta är en specialitet som få utanför Camargue hört talas om och jag undrar om någon fransk kokbok  tar upp den.

Efterrätt: Clafoutis med äpplen och mandlar

 "à la Saint-Gilloise" betyder "från Saint-Gilles". Saint-Gilles är en liten stad jag skrivit ett par gånger om. En gång i tiden (medeltiden) en viktig hamnstad i hjärtat av La Camargue. Idag mest känd för sin vackra kyrkas romanska fasad. Även beryktad som en av de starkaste fästen i Frankrike för högerextrema och främlingsfientliga Nationalfronten.